Meanwhile in Shanghai

Vi möttes av stora svarta rubriker när vi återvände till Kina.

"Super typhoon Muifa to hit Shanghai this weekend".

"Disaster alert as typhoon heads for Shanghai". 

Flyg ställdes in, festivaler blåstes av. I hissar och trappuppgångar sattes lappar upp, med uppmaningar om att hålla sig inne, plocka bort lösa föremål från balkonger och stänga av el, gas och vatten. 

Vi följde utvecklingen med någon slags skräckblandad förtjusning. Borde vi kanske bunkra mat?  

På lördagskvällen hade Muifa ännu inte hittat sin väg till Shanghai och vi fullföljde våra planer på middag på stan. På vägen till restaurangen menade Martin att himmeln såg konstig ut. "Det syns att det är något på gång" sa han med övertygelse i rösten.








Själv hävdade jag att det bara var den ovanliga synen med lätta moln på en annars blå himmel som förvirrade.

Under kvällen var det ovanligt mycket vädersnack, även för att vara i ett svenskt sällskap. Mobiler med sattelitbilder över tyfonens väg mot Kinas kust skickades runt. Trots rapportering i media om hur svår tyfonens väg var att förutse var alla plötsligt experter. Ingen tvekan om att den var på väg hit. Det kunde ju vem som helst se. 

 Kvällen avrundades tidigt med kommentarer såsom "Nähä, ser ut som det börjar blåsa upp ordentligt" och "beger man sig inte nu vet man aldrig när man kommer hem". Själva promenerade vi hem i ett lätt duggregn och måttliga vindar. Som en svensk sommarkväll ungefär, fast 15 grader varmare.

 På natten vaknade vi och låg en stund och lyssnade på ljudet av regn som öste ner och vinande vindar. Ända tills jag gick upp och stängde av AC:n, då blev det plötsligt tyst och vi somnade om. 

Dagen efter gick vi till Avocado-tanten och handlade. Jag frågade efter parmesan. Hon skar upp en bit och såg direkt sin chans till merförsäljning; "Luccola? "Luccola"?  Nej, vi skulle inte ha någon ruccola idag.

Allt var som vanligt igen.