Meanwhile in Shanghai

Ibland blir Shanghai lite för mycket. Lite för nära. Man känner att man behöver komma bort ett tag. Få lite lugn och ro. Sådär har nog alla som flyttat hit någon gång sagt. Nu har jag också sagt det, utan att egentligen tyckt det ännu.

Kineserna är ett mycket fiffigt folk. De har hört alla visor om att det är SÅ mycket folk och SÅ intensivt. Vad gör de? Jo, där de vill att det ska flytta in västerlänningar bygger de en mini-djungel-innergård!

Häng med på upptäcksfärd!



Här kommer jag och går i en bambuskog! Det är förvirrande likt ett ställ med metspön.
Jag gillar att gå runt i vår bambuskog, den känns så exotisk, lite som hämtad ur Karate Kid. Eftersom skogen bara är ca 15 meter i diameter får man gå lite fram och tillbaka. Alltid när vi ska gå norrut på promenad brukar jag fråga Lena: "-Kan vi inte gå genom Bambuskogen?" Lena brukar titta strängt men lite medlidsamt på mig. Sen spricker hon upp i ett leende och säger: "-Det är klart vi ska gå genom Bambuskogen!"
Hon är fin, den där Lena.

Notera hur naturligt jag går på bilden. Mitt i steget liksom. Det krävdes 13 kort innan det blev naturligt. Jag är inte så foto-genique brukar Lena säga.



Bredvid bambuskogen finns ett hus. Här hade nog Mr Myiagi bott om det varit Karate Kid på riktigt. Jag brukar tänka att jag borde sätta mig där ute i skräddarställning  och meditera. Det skulle nog vara bra tror jag. Men jag kan inte meditera. Jag kan inte heller sitta i skräddarställning. Jag fortsätter istället tänka att jag borde. Det känns ganska bra det också.



Till och med inomhus, vid hissen, är det lite djungel. Kanske inte direkt trekking att gå förbi, men nära. Det här är Burks växter. Burk är turk, men nu har han flyttat hem till Istanbul. För att vi skulle minnas honom anlade han först denna lund. Burk är en fin människa. När han blir gammal önskar jag att han felaktigt får pryda en förpackning med grekisk matlagningsyoghurt, stämma dem, bli rik och leva lycklig alla sina dagar. Så bra var han, våran Burk.