Meanwhile in Shanghai

Jag fick ett samtal för ett par veckor sedan. Som vanligt när det ringer okända nummer på mobilen förväntade jag mig en högljudd kinesisk försäljare i andra änden som vägrar sluta prata (och gärna ringer upp igen när man lagt på). Men den här gången var det annorlunda. Någon frågade på knacklig engelska:

"Is this Leijana Asssielsong?"

Och det var det ju, typ. Det visade sig vara polisen som undrade varför jag inte hade förnyat mitt visum. Jag sa att jag visst hade gjort det. Han sa nej. Jag sa jo. Han sa nej igen. Så där höll vi på ett tag tills han bytte fråga och undrade varför jag inte hade varit på polisstationen och registrerat mig för 48 dagar sedan. Mitt enkla svar på den frågan vara att jag inte visste att jag behövde göra det. Jag lovade att komma dit dagen efter för att registrera mig.

Det här samtalet blev inledningen på en spännande resa genom det kinesiska rättsväsendet. Vi hade alltså missat att gå till polisen och registrera oss när vi kom tillbaka till Shanghai från Hong Kong i april. Efter samtalet gjorde jag två tappra försök att blidka den kinesiska polisen med kopior på pass, visum, stämplar, uppehållstillstånd, hyreskontrakt och diverse andra papper som kan anses viktiga. Det gick sådär. Jag blev till slut ombedd att återkomma tillsammans med Martin, och en tolk. Att komma på kant med de kinesiska myndigheterna är inget vi strävar efter så sagt och gjort, vi återvände en fredagmorgon kl. 8:30 som avtalat. Tillsammans med en tolk. Efter en stunds väntan blev vi ledda in bortom den något kala men representativa receptionen. Vi sicksackade oss förbi fångar som satt på huk med huvudet mot väggen och bakbundna händer. Bredvid satt fångvaktarna på små pallar ljudligt sörplandes på morgonens nudelsoppa. Väl inne i vad vi nu insåg var förhörsrummet meddelades det att vi skulle förhöras en i taget. Jag fick vänta utanför. 

Det gick en halvtimme. Det gick en timme. Jag såg framför mig hur dom bakbundit Martin och tvingat ner honom på huk. Han som är så ovig att han inte ens kan knyta skorna. Var det därför det tog så lång tid? Dom fick inte ner honom på huk? Eller hade han möjligtvis blivit utvisad? Fått gå bakvägen ut och lämna landet? Efter ytterligare en halvtimme kom Martin till slut ut med ett otydbart ansiktsuttryck. Var det smärta? Lättnad? Det gavs ingen möjlighet för oss att konspirera, jag fördes raskt in i förhörsrummet.

Väl där visade det sig att Martin skött sig väl. Jag fick sitta tyst en halvtimme och se på när hans svar klistrades in i dokumenten med mina personuppgifter. Efter att tolken läst upp vad jag (Martin) svarat på frågorna fick jag skriva frasen "I understand the above and accept my punishment" på sisådär 14 olika papper. En fråga återstod dock och den fick jag själv besvara:

Tolken:Your hair, is it coloured or natural?
Jag: What?
Tolken: She's wondering if your hair is coloured or natural.
Jag: Ehhh... It's natural.
Poliskvinnan: Ohhhh....
Tolken: You can go now.  

Mitt intryck av att Martin skött sig exemplariskt visade sig vara en sanning med modifikation. Visst hade han svarat på alla frågor, men svaren dokumenterades först efter att han blivit korrigerad av polisen. 

Tolken: Why are you here today?
Martin: Hmmm.... To register.
Polisen/Tolken: No, no, no! You are supposed to answer "Because I wasn't here the last time".
Martin: Ok. Because I wasn't here the last time.
Polisen: Ahhh, interesting....


Ett antal hundralappar fattigare och en erfarenhet rikare blev vi vid lunchtid frisläppta. En fredagförmiddag att minnas.