Serena vs Li Na 1-0
Häromdagen när vi hoppade in i en taxi ropade chauffören glatt "Lena, Lena!".
"Öööhhh...", svarade jag. Sen sa jag "Ehhhh....".
Han visste tydligen inte bara vem jag var, han kunde uttala mitt namn också! Aldrig tidigare har jag blivit kallad Lena av en kines. Däremot Liiiaaana, Nina, Olina, Mina. Aldrig Lena.
Så tryckte chauffören plattan i mattan och tutade iväg. Då och då tittade han uppmuntrande på mig i backspegeln och fortsatte glatt upprepa mitt namn. Jag log tillbaka. Martin tittade undrande på mig. Jag log tillbaka.
Sen hörde jag att det var tennis på radio. Lade ihop ett och ett och förstod plötsligt hur allt hängde ihop. Serena Williams mot kinesiskan Lǐ Nà i Australian Open-finalen.
Där och då blev jag lycklig över hur enkelt mitt liv i Kina skulle bli. Från och med nu skulle det vara slut på missförstånd. Jag heter ju Lǐ Nà!
Några dagar senare går jag och bokar massagetid.
"May I have your name please?" frågar bokningstjejen.
"Yes, it's Lǐ Nà", svarar jag.
"Serena?" frågar hon.
......
Shanghai - staden i ständig förändring
Shanghai förändras ständigt, och fort går det. Ena veckan rivs ett hus, andra står ett nytt på plats. Plötsligt en kväll har din favoritrestaurang stängt. Har du tur öppnar den på annat ställe veckan efter, har du otur... usch, jag vill inte ens tänka tanken.
När man ger sig ut på gatorna efter att ha spenderat större delen av januari månad i Sverige, Tokyo och maginfluensa märker man det tydligt. Inget är sig likt! Som hos Tantan till exempel. Hon har satt upp två nya hyllor. Alltså, man har ju noll koll på var rödlöken ligger.
Eller i videobutiken (det finns inte jättemånga videoband där inne men i mitt vokabulär är de fortfarande högst närvarande). Skyfall, Django, Searching For Sugarman, Zero Dark Thirty, The Hobbit.... Stressen stiger i takt med att varukorgen fylls. Så mycket nytt på en gång! Hur ska vi hinna med? Måste vi köpa en ny bokhylla?
Och taxibilarna! Numera uppgraderade med bilbälte! Alltså, man blir ju heeelt matt.
Tack gode gud för att kvarterskrogen låg kvar på samma ställe. Och att favoriträtten fanns kvar på menyn. Någonstans får det vara nog.
En snabbtitt pa Tokyo!
Ja, vanner. Sa har ser det ut i Tokyo (och enstaka bild fran Stockholm) i januari:
Matskolan - julspecial
Janssons Frestelse
Recept for 4 personer
Borja med att skapa lite julstamning i hemmet. Det ar viktigt att vara "in the mood" nar man satter igang. Satt pa nagon fin julskiva. Har du ingen kan du ringa Daniel Tholf i Jonkoping (telefonnummer finns pa Eniro).
Nar du har kommit i stamning, stoppa undan whiskeyn! INGET tullande. Denna delikata anrattning tillater kraver fullstandigt fokus.
Kop en sack potatis och skala den noggrannt. Pilla bort eventuella maskar eller missfargningar. Lukta pa potatisen.
Matberedare ar for fegisar. Se till att skara fina stavar av din potatis. Du maste vara mjuk och foljsam nar du skar. Ungefar som Karate Kid nar han malade staket.
Om du har foljt anvisningarna sa langt sa ser resultatet helt perfekt ut (som nedan). Blotlagg potatisen i kallt vatten for att fa bort lite starkelse.
Se till att koket inte haller for hog temperatur, ca 15.1 grader ar lagom. Da sover potatisen brukar man saga.
Smorj en form med smor. Se till att komma at i alla horn. Om du vill belona dig sjalv lite kan du ta tjockare lager lite har och var. Se bild.
Ta fram ansjovisen. Kann pa burken. Vag den i din hand. Titta pa den. Den ar som ett litet Andy Warhol konstverk. Oppna den varsamt och stirra en stund pa innehallet.
Borja varva potatis och ansjovis i formen. Glom for i helvete inte svartpeppar!
Pausa. Blang pa nagot, tex ut genom fonstret. Andas genom nasan och ut genom munnen. Los ett sodoku.
Tillbaka! Nu ger vi oss pa pepparn! Den ska vara svart och det ska vara hela korn. Se bilden.
Placera pepparn i ett hopvikt papper. Knacka lite latt med ett verktyg till pepparn krossas.
Det ar bra om det ser ut sahar efterat. Pa med alltihop i lager efter lager! Var inte snal. Ju mer desto battre! Har du jattemycket peppar hemma? Ta hela skiten vetja.
Fyll upp med gradde blandat med ansjovisspad. Hall pa i en strid strom till det blir ytspanning i formen. Da ar det lagom.
Sa dar ja! Nu har du en fard.... Loken! Glom for fan inte loken! Gul lok ska det vara. Skulle man glomma sa kan man med hjalp av en skopformad hand grava ner den i formen. Passa da aven pa att smaka av genom slicka lite pa fingrarna mellan varje gravd grop.
Har man mycket tid over kan man rulla ett gang kottbullar simultant. Placera de sma rackarna i perfekta led. Det ska se ut som ett modernt konstverk.
Stall alltihop pa bordet och begrunda harligheten. Dekorera med sma trivsamma ol och lite snaps. Absolut paron ar ett exempel pa en klassisk julsnaps.
God Jul!
Nord och Syd
Det handlar mycket om Korea i den här delen av världen nu. Val i Syd idag och häromdagen ett år sedan Nords allsmäktige, fantastiske, genialiske käre ledare gick bort och lämnade Nordkorea i stor sorg. Ni vet han som var en av världens smartaste män. Han som slog inte mindre än elva hole-in-one på sin första golfrunda. Han som kunde kontrollera vädret med hjälp av sitt humör. Han som komponerade sex operor, samtliga bättre än alla världens övriga operor tillsammans.
När vi var i Seoul passade vi på att besöka gränsen till denna fredsälskande folkrepublik även kallad Nordkorea. Med oss på utflykten hade vi en fnittrig guide, en karriärskille från Singapore och ett par beresta indonesiska pensionärer, bosatta i Holland. Guiden pratade länge och väl om Han liver, efteråt har jag förstått att det var floden, Han river, som vi färdades längs med. Karriärskillen pratade om att han nyligen varit i Sverige på jobbresa och hur fint han tyckte det var, särskilt i Genève. Penisonärsparet pratade oavbrutet om alla länder de besökt. På det hela taget ett ganska trevligt resesällskap.
Vi åkte till Dorasan station, sista stoppet i Sydkorea på tåglinjen som förbinder Syd och Nord. Det var dock glest mellan avgångarna. Senaste tåget gick 2008.
Mot Pyeonyang
Jag och vårt resesällkap väntade förgäves på nästa avgång.
Vi kunde kika över gränsen, mot propagandabyn som Nordkorea byggt upp för att visa hur bra de har det där på andra sidan gränsen. Inte en kotte syntes till.
Sen åkte vi till Imjingak, en park som byggts för de familjer som splittrades under Koreakriget. Varje nyår åker koreaner på sydsidan hit och dukar upp festmåltider och bugar mot sina hembyar och familjemedlemmar som de inte sett på dryga 60 år.
Freedom bridge, bron mellan Syd och Nord.
Hoppet om ett enat Korea lever ännu.
Fyra tunnlar har hittills upptäckts under gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Vi gick ner i en av dem. Den var så djup, brant och lång att vakterna high-five:ade våra penionärskompisar när de tagit sig upp igen. När denna tunnel upptäcktes hävdade Nordkoreanerna att de inte alls byggt tunneln i något invasionssyfte, de skulle ju bara leta kol! Men lite svart färg på väggarna övertygade inte sydkoreanerna om detta.
Till sist, det slutliga beviset på att jag håller på att transformerats till kinses.
I just can't help it.
En vecka går fort
De kom
Så kom de då till slut. Från Huskvarna till Shanghai. Pigga och glada. Med prinskorv och bruna bönor, godis och tomtar, glögg och salta pinnar, tidningar och vin.
God Jul!
De såg
Shanghai by night Shanghai by day
Shanghai by brunchtime
..och mycket, mycket mer. Tänk vad man kan klämma in på en knapp vecka.
De segrade
Över ätpinnarna I yatzy.
Det är rätt kul det här med pinnar, sa Mulle. Ska jag ta det på chans eller på yatzy, sa Fia
Man blir glad varje gång man får in en bit mat i munnen.
Över 21 km
Tack Mulle och Fia för att ni kom, för att ni såg och för att ni segrade.
På insidan av en toadörr i Seoul
Det ska vara lätt att göra rätt. Men ack så svårt ändå.
Japaner japaner
En söndag för några veckor sedan, när vi var ute och strosade i det fina vädret, hörde vi på långt håll barnen i parken ropa "Ta shi riben ren! Ta shi riben ren!" så det ekade mellan skraporna.
"Hen är japan! Hen är japan!" (Ja, i Kina är pronomenet för tredje person singularis könsneutralt, "ta" kort och gott. Helt okonstlat används det av 1,3 miljarder människor flera gånger om dagen, utan missförstånd eller förvirring. Eller, tecknen för han och hon är ju olika, men de uttalas likadant. Ja, ja, lite förvirrat kanske det är ändå.)
Hur som helst, den stackars tjejen som just blivit utsedd till japan var i alla fall tvungen att fly upp bland kullerstenarna på sina rollerblades för att undgå att bli pryglad av stålmannen och de andra barnen.
En japan eller kines? En hon eller han?
Häromdagen när jag just haft en dust med klassens bråkstake hörde jag det igen. Ett argt muttrande "Ta shi riben ren!" Strax därefter hördes upprörda röster runtom i klassrummet "Teacher, tecaher! He say you are Japanese!" Tur för bråkstaken att jag inte är kines, då hade han troligtvis både fått en utskällning, en kvarsittning och ett samtal hem på grund av sina fruktansvärda anklagelser. Själv tycket jag det hela var ganska intressant och tog tillfället i akt att försöka få igång en debatt om det djupt rotade japanhatet hos kineserna. "So you think I look like a Japanese?" frågade jag bråkstaken. "No..." muttrade han till svar. "Så varför kallar du mig för japan då?" fortsatte jag. Mutter, mutter...Till slut tog någon elev längre bak i klassrummet mod till sig och berättade att kineser inte tycker om japaner. "Nä, vi hatar japaner" fyllde någon i. "Varför det?" undrade jag. Och sen var det igång, "De gjorde jättemycket dumma saker!" "De har dödat massa kineser" "Ja, vi haaaatar dom!"
Någonstans där kände jag att det var dags att lugna massorna. Kanske även ta tillfället i akt och göra något stort för mänskligheten, få slut på hatet. Med min mest pedagogiska röst försökte jag förklara att de som gjorde allt det där hemska mot kineserna (vilket inte gå att förneka, Massakern i Nanjing är en fruktansvärd slakt som sällan får utrymme i historieböckerna) inte lever längre. Att det är nya människor i Japan nu. Barn som ni, som går i skolan, spelar piano, gör läxor och lär sig engelska. Som kanske också lär sig gangnam style på gympan. Precis som ni.
Att hävda att mitt försök till frälsning och förlåtelse lyckades är tyvärr inte ens en sanning med modifikation. När de började dra upp argument som "men nu vill de ha våran ö!" återgick jag till de oregelbundna verben.
Försöka duger.
Seoul
I helgen fick vi smaka på friheten. Frihet i form av att få se Zlatans magnifika mål mot England på youtube. Frihet i form av att kolla av vad vänner och bekanta har haft för sig på fejjan senaste tiden. Vanligtvis kan vi förstås göra detta även i Kina, men de senaste veckorna har en krånglande vpn-tunnel (som kan vara världens tredje bästa uppfinning efter AC:n och köttfärsen, när den funkar) satt stopp för detta och fått oss att känna på hur fruktansvärt frusterande det är att inte kunna ta del av vad man vill, när man vill. Att olika typer av sociala medier är blockerade här är så klart ingen nyhet, men när man upptäcker att hemsidor som wedholmsfisk.se och sjoqvistskor.se är oåtkomliga utan vpn blir man ändå lite konfunderad. Hur tänkte egentligen De Som Bestämmer där?
De där svenska vinterkängorna, vad ska hon med dom till? Nä, det kan hon ta och glömma, vad är det för fel på kinesiska? (Svar: kalla, fula och gjorda av plast). Stäng ner!
Wedholms fisk? Kan inte sätta fingret på vad det är, men det låter skumt... Mmmm, måste nog lita på magkänslan här och ta det säkra före det osäkra. Stäng ner!
Ja ja, nu var det ju inte för att surfa runt på nätet som vi for till Seoul utan för att... ja, vem är inte nyfiken på vad som finns där liksom?
Nu vet vi det och kan berätta att det fanns en himla massa bra grejer där. T ex...
Ett hotell med utsikt över en gatukorsning kantad av höstfärgade träd.
Starbucks. Säkert kort.
Allt man behöver.
Tre gummor. Tre pallar. Tre miniräknare.
En orgie i höstfärger.
En vacker park. En vacker man.
Kimchi, kimchi, kimchi..... Bibimbap, bibimbap, bibimbap.....
Galbi, galbi, galbi...
Bara namnen på de koreanska rätterna gör ju att man vill äta tills man dör.
Folk, folk, folk...
...och några neonskyltar. Ungefär som hemma med andra ord.
Ostvakt
Det är tydligen fler än vi som förstår värdet av en god ost i Shanghai.
Bag, watch, lake? You wanna buy?
Lolex och Flällläven, släng er i väggen! Det är inte för inte som Kina är världsledande när det kommer till piratkopiering.
Javisst är det en kopia av Mälaren, Meilan Lake, som möter dig om du tar dig till ändstationen på linje 7 i Shanghai. Och inte bara det, en kopia av hela Sigtuna finns fatiskt där. 2004 invigdes förorten och det är väl inte helt rättvist anklaga varken sjön eller staden för att vara piratkopior. Ett svenskt ingenjörsföretag har faktiskt varit med i planeringen av småstadsidyllen, där så väl låga, pastellfärgade tvåvåningshus som "Stora Gatan" finns representerade. Och vem äger liksom upphovsrätten till Sigtuna och Mälaren?
Vad som däremot inte fanns med i planeringen var kopiorna på Vigelands skulpturer som finns utplacerade över staden.
I produktutvecklingen av grävmaskinen LOVOL är jag däremot ganska säker på att svenska ingenjörsföretag saknat inblandning.
Utflykt!
Kimchi
DMZ
OS 1988
Gagnam Style
BiBimBap
Alla heter Kim
Anders Svenssons makalosa javla frispark mot Argentina
Vaskan ar laddad med kamera, vantar, mossa, halsduk, IPod och en Rape Portion
I helgen blir det fodelsedagsfirande i Seoul. Grattis Korea!
La vie en rose
Vi vaknar i ett dimmigt Malmo. Utanfor fonstret ser vi ett latt regn falla ner. Vi oppnar anda fonstret for att fa andas den friska svenska hostluften. Vi packar ner det sista i vaskorna och gar ner i frukostmatsalen. I matsalens valvformade lokal ar det fortfarande tomt och tyst. Vi myger mellan borden bort mot maten. Ett ljus fladdrar till pa ett bord nar vi gar forbi. Vi hamtar grovt brod, leverpastej och saltgurka, en hemgjord yoghurt med musli. Vi satter oss ner och borjar ata. Vi tittar pa varandra. Snart flyger vi. Vi sager inget. Jag sorplar lite eftersom kaffet ar varmt. Lena skrattar till, jag ocksa.
Hjartat slar lite fortare an vanligt nar var hyrbil styr ut genom staden och upp pa Oresundsbron. Himmeln har spruckit upp och ligger klarbla over Kopenhamn. Det blaser och havet krusas i vita vagor under oss. "Oandligt ar vart stora aventyr" tanker jag. Jag tror det var Karin Boye som skrev det. Men det ar vi som kanner det: Oandligt ar vart stora aventyr.
En stund senare har vi snotackta alper under oss. I fjarran kan vi ana ett azurblatt hav.
I Antibes stannar vi till for natten. Vi satter oss pa rummets balkong medans det borjar skymma. Det ar fortfarande varmt ute. Pa ena sidan av oss ligger berg omringade av tata moln. Ute over havet ligger ett svagt ljus. Efter en stund borjar det duggregna och vi maste ga in. Vi tar pa oss vindjackor, lanar ett paraply och tar en promend ner mot stranden. Pa en liten servering med utsikt over den skymmande bukten bestaller vi in musslor och ol medan regnet trummar pa markiserna.
Man kan saga mycket om landskapet vi aker genom nar vi tar var roda lilla bil upp mot det hus vi hyrt, man kan ocksa vara helt tyst. Solen skiner och vi oppnar upp taket pa bilen en bit. Frihet. Vinden lyfter omedelbart tag i vart har. Nar vi borjar bege oss uppfor kullarna korsande genom byar ger var GPS oss snabba och ibland obegripliga kommandon som Lena vant tortydligar. Landskapet ar fullt av cypresser och olivtrad precis som vi hade fantiserat om nar vi satt i vart vardagsrum i Shanghai och planerade. Minnen fran geografibockernas bilder pa medelhavsmiljoer i mellanstadiet fladdrar forbi. Luften blir svalare nar vi narmar oss. Palmerna och stranderna i Antibes har bytts mot gulnade kastanjetrad och luften fylls av lukten av morgondagg och rosmarinen som vaxer vilt utmed vagen. I slutet pa en pa en enslig vag kommer vi till en port. ”Le Forquet” laser vi pa en emaljerad skylt samtidigt som vi hor en vanlig rost saga ”you have now reached your final destination”.
Tillsammans med en nyanland Karin gor vi oss hemmastadda samtidigt som ett askovader mullrande passerar. Det ar kallt pa stengolven i huset nar vi tassar runt som for att inte stora.
Vi lamnar huset pa kvallen och gar den korta promenaden mot de upplysta husfasaderna i Cabris. Det ligger kvallsdagg pa grasmattorna vi passerar. Den lilla byn ar tyst och stilla bortsett fran ett torg dar manniskor samlats for att ata och tala om dagen som varit. Vi gor dem sallskap.
Sa kommer da vara gaster. Det blir en frenetisk aktivitet innan detta harliga gang anlander, vin ska kopas, kott ska skivas, nagra nypor farska krydor ska hamtas ute i tradgarden. Som tagna ur en spionthriller glider snart tva morka herrgardsvagnar in pa uppfarten och senare annu en. Familjen ar samlad! Det ar fest!
Anekdoter om felkorningar och knasiga GPSer blandas med ljudet av skratt och skrammel fran koket. Snart serveras grillad andouillekorv och kotletter ute pa terassen, Resdamm har under tiden skoljts av och alla samlas runt bordet. Nedanfor oss mot horisonten ser vi ljusen fran ett sensommarens Nice.
Mandagen den 1 oktober i herrens ar 2012
Vi vaknar av en mild signal fran en vackarklocka. Fran vart sovrum ser vi att solen skiner nere vid havet, men uppe hos oss kan vadret inte riktigt bestamma sig.
Nerifran koket hors ljudet av hur nagra agg i kokande vatten studsar mot kastrullbottnen. Det luktar kaffe. Det finns nybakat brod och juice star framme upphallt i en tillbringare. Den aldre delen av familjen har redan satt sig att ata frukost pa terassen. Vi tar ocksa for oss av maten och slar oss ner.
- Har kommer de ju!
- Ar ni nervosa?
- Hur kanns det?
Dar nagonstans gick det upp for oss vad som faktiskt skulle handa denna dag. En rysning gick genom kroppen. Kanske var det en mistralvind. Kanske var det nagot annat.
Efter att jag, Lena och Best Man Andreas begett oss ivag tidigt mot Grasse och senare till kyrkan i Cagnes Sur Mer i var roda Mini Cooper borjade gasterna gora sig iordning. Att redogora for vad som egentligen hande sedan ar egentligen omojligt. Dels for att jag inte riktigt minns, dels for att det arsvart att beskriva. Men allt var valdigt fint och vi var valdigt lyckliga. Vi far nog illustrera med bilder istallet for ord.
Därefter följde en vecka med långa middagar i byn, stros i Nice, boulspel i trädgården, roulettespel i Monte Carlo, grill på terassen, bad i kall pool och ljummet hav och allmänt skönt häng med allmänt, eller faktiskt specifikt sköna människor.
Till våra nära och kära, tack för en fantastisk vecka!
Viktiga val
Igår när barnen i skolan egentligen skulle lära sig om a, an, some och any fick plötsligt statsvetar-Lena feeling och ville ta tempen på barnens omvärldskunskap. Efter en kort blick bort mot sista bänkraden för att försäkra mig om att lärarassistent Zhang somnat gott frågade jag barnen om de visste vad som hänt i USA idag. Först möttes jag av tomma blickar och frågande uttryck. Men så var det som polletten trillade ner, frågan sjönk in och plötsligt började ivriga händer vifta i luften. "The, the, the Romney is...." och så ett halshuggartecken. "And, and, and.....Obama is the first!"
Mycket nöjd över detta gensvar var jag, utan att här gå in på detaljer, på god väg att ta diskussionen ett steg längre. Men jag kom snart på andra tankar när bilder av mig utdragen ur klassrummet, av två barska män i uniform, flimrade förbi mitt inre.
Vi fortsatte istället att prata om morgondagens skolutflykt till Forest Park. Det skulle tydligen finnas fåglar i denna park! Charlotte (som av misstag ofta får heta "Chocolate" bland sina klasskamrater) dementerade dock detta. Hon kände minsann någon som kände någon som varit i Forest Park och inte sett en enda fågel. Besvikelsen i rummet efter detta konstaterande gick nästan att ta på och mitt hjärta blödde en stund för dessa stackars asfaltsbarn. Men än värre, fick jag snart veta, var att de inte fick ta med sig sina I-pads till Forest Park. "It's a rule!" "It's a bad rule!" hördes upprörda röster runtom i klassrummet. På pedagogiskt vis försökte jag tala barnen till rätta (läs: banka lite vett i skallen då dem) och få dem att förstå att de kan spela I-pad varje dag hemma men det är minsann inte varje dag man får åka till skogen och eventuellt få se fåglar.
"So, actually I think it's a good rule", sa jag.
"Yes....." svarade någon fundersamt, "...because the Forest Park is very big. And if we lose I-pad maybe we can't find it again."
***********
På vägen hem kantades trappor och plattformar i tunnelbanan av barska män (med getingmidja) i uniform. Något är helt klart på gång även i denna stormakt. Och tunnelbana betyder folksamlingar, och... ja.
Om jag skulle fråga om ni vet vad som hände i Kina idag så skulle jag förvänta mig en minst lika uttömmande analys som mina 9-åringar gav mig av USA-valet igår.
Viktiga val. På olika sätt.
Tantan och köttfärsen
Glömde hissa Köttfärs hos advokadotanten som en av förra veckans höjdpunkter. Jo ser ni, förra veckan upptäckte jag att hon hade köttfärs i sin frys. "Hej dåååå Carrefour!" skrek jag i ren lättnad och dök ner i frysen för att roffa åt mig så många paket jag kunde hitta. Ja, det var definitivt spiken i kistan för min och Carrefours relation.
Det var här vi hittade den, köttfärsen! Den var både vacuumförpackad och djupfryst så nej, det var inte därifrån jag fick min sjuka i fredags. Men hade någon för två år sen sagt till mig att jag skulle bli lycklig av att hitta köttfärs i den här frysen hade jag kanske... inte trott henom.
Vi har ju hyllat "Avocadotanten", "Wulumuqidamen" eller kort och gott "Tantan" (kärt barn ni vet) förut. Från en icke Shanghaiboende svensks perspektiv kan det kanske vara svårt att inse hennes storhet. Men att hitta smör, ost, olivolja, jalapenos, kyckling, vaniljstång(!), mjöl, pasta, grädde, vin, crème fraiche, korv, honung, nötter, bakpulver och allt annat som inte går att hitta i ett vanligt snabbköp i Shanghai, under ett och samma lilla tak, till rimliga priser, utan att behöva pruta, är ta mig tusan ren och skär lycka.
Tantan dubbelkollar så att Martin fått med alla ingredienser till rödvinsrisotton.
För ett tag sen hittade vi även ägg i en äggkartong av plast hos Avocadotanten. Vad bra, då slipper vi plocka halvsmutsiga ägg ur en back, i en plastpåse där de riskerar att gå sönder, tänkte vi. Men andra gången Martin valde äggkartongen framför lösviktsäggen sa hon ifrån. "No, no! This better" sa hon, lade tillbaka äggkartongen och pekade på äggbacken. "This from my family farm!". En annan gång fick vi inte köpa tryffelolja. "No, no, vely expensive", sa hon bestämt och ställde tillbaka den i hyllan. Sån är hon, Tantan.
Men vi gillar henne ändå.
Länge leve brudparet!
Var det någon som såg Kinas mat på SVT förra veckan? Vi var på Martins kollegas bröllop förra året och kände igen oss i så gott som allt. Allt utom det speciella risvinet, som enligt programmet var ett av de viktigare inslagen under ett kinesiskt bröllop... Vid närmare eftertanke kan det ha varit så att risvinet var där. Kanske missade vi det helt enkelt i den extremt speedade processen av klädbyten, utlottningar, cigarettbjudningar, smällare, skålar, tjugo små rätter och tal. Allt under ledning av den inhyrda filmregissören.
I helgen fick vi ta skydd bakom en husvägg under vår söndagspromenad när en kaskad av smällare briserade framför fötterna på oss. Vi anade vad som var på gång och när vi till slut vågade oss fram igen hade den unge brudgummen äntligen lyckats locka ut sin brud.
Länge leve brudparet!
(På ris och nudlar i en mycket påkostad lägenhet utanför stan.)
Hiss och diss
Veckans värsta
Shanghaitrafiken
Alltid illa men peakade i veckan med en restid till Suzhou som inte ens är värd att nämna högt.
Lenas fredag
Bestående av allt-i-ett-misär i form av feber, huvudvärk och magkramper.
Shanghaihösten
15 grader utomhus = 17 grader inomhus. Sverige har en del att lära Kina när det kommer till isolering. Av hus då.
Veckans bästa
Tre februariveckor i Nya Zeeland bokade
Valar, delfiner, berg och dalar. Kan bli hur bra som helst.
Lenas Residence Permit
Japp, nu får de svårt att bli av med mig.
Shanghaihösten
Jodå, den har sina fördelar. Som att kunna äta lunch utomhus. I solen. I november.
Glamourkväll på the Bund
Finish stong.
Objuden gäst
För ett tag sen fick jag i ögonvrån syn på en mörk fläck på väggen där jag satt, intet ont anande, i TV-soffan. Vid ett andra ögonkast såg jag att fläcken rörde på sig och på en millisekund gick jag från en avslappnad vuxen människa med fötterna på bordet och ett glas vin i handen till ett foster i dess rätta ställning, flämtande, skakande, snyftande i soffhörnet.
Vårt tillfälliga husdjur fick snällt finna sig i att krypa in i en burk och åka 28 våningar ner för att fortsätta sitt liv i en rabatt.
Martin försökte först stirra ut ödlan. Det gick inte så bra.
Med åren har jag lärt mig acceptera (de flesta) djurs existens, i deras rätta miljö. Men när de tar sig innanför mina fyra väggar, då har de gått för långt.
Jag känner mig trots allt ganska förskonad med tanke på att min kompis Karin härom morgonen möttes av råtta som tittade upp ur toan. Det ni!
I'm an alien
En av alla fördelar med att vara en gift kvinna är möjligheten att få åka snålskjuts på sin hårt arbetande mans visum och därmed slippa krångla med tremånadersintervaller och begränsade entries och exits i landet. För att förvärva detta Permanent Residence Permit for Aliens in China måste man genomgå en löpande band-hälsoundersökning där allt från vikt, längd och blodtryck till lungröntgen och tandhälsa ingår. Det kan man ju förstå att de inte vill ha in några aliens med hål i tänderna i landet. Efter detta måste man förstås också spendera en stund på "Please station", polisstationen. Där är det inte så mycket löpande band utan lite mer finlir; från kassa tre till kassa fem tillbaka till kassa tre, till fotostudion, till kassa sju, signering av sjutton papper, till kassa elva, till kopieringsmaskinen, till kassa två, till fingeravtrycksmaskinen till kassa fjorton... ja, ni hajar. Tur man har en vänlig HR-tjej med sig som pekar på stolen när man ska sitta ner, på pappret när man ska skriva under och på kameran när man ska le.
Nu sitter jag i alla fall här med resultatet av hälsoundersökningen i min hand och googlar på de värden som jag, bland obegripliga fökortningar och ännu mer obegripliga kinesiska tecken, kan uttyda ligger utanför det normala (kinesiska) intervallet. Enligt mina egna efterforskningar är jag drabbad av borrelia, MS, lunginflammation, Sjögrens syndrom, reumatism samt en kronisk subakut infektion. Men inga hål i tänderna. Alltid nåt.
We're alive!
Hade vi kunnat se ut genom dimman igår hade vi sett USA:s konsulat på andra sidan gatan. Hade vi dessutom haft en kikare kanske vi till och med hade sett den lilla manicken på taket som timme för timme mäter Shanghais AQI, Air Quality Index. Nu behöver vi ju varken kikare eller klar sikt för att se resultatet av mätningarna, det har de finurligt nog löst genom moderniteter som internet och appar. Igår eftermiddag visade mätningarna på 340. För majoriteten svenskar säger detta ingenting. För Shanghaisvenskar säger detta: Håll dig inne! På AQI-skalan klassas nivåer över 300 som "hazardous". Idag ligger index dock bara på 180, vilket kort och gott är "unhealthy".
Men, vi har som ni nu märker varken avlidit av dålig luft eller av att ha satt dumplingsarna i halsen. Däremot har vi sedan sist hämtat oss från vårt livs vecka i Frankrike, än en gång återanpassat oss till Shanghailivet, på sant hollywoodfruvis anordnat en babyshower för en kär vän, fyllt på kylen, genomlidit en svensexa på Shanghais barer i knallrosa kostym med leopardfärgat foder, varit på ännu en löpande band-hälsokontroll, börjat planera nästa resa, försökt få upp konditionen efter en vecka med 3-rättersluncher och 5-rättersmiddagar, hittat världens bästa japanska hak (de i Japan borträknade...), varit på utflykt till Nanxiang och ätit Xiaolongbao, haft hej då-middag med Mei Mei som flyttar till Sverige. Jobbat lite har vi gjort emellanåt också.
Nu fick jag plötsligt dåligt samvete över den dystra inledningen. Måste tillägga att Shanghai de senaste veckorna visat sig från sin bästa sida de allra flesta dagarna. Klarblå himmel, 25 grader och löv som sakta börjat falla från träden. Synd att klaga.
