Meanwhile in Shanghai

Vi är inflyttade på 28:e våningen och vi gillart. Inte höjden i sig, vi hade gärna bott 20 våningar ner. Vi planerar att inom kort börja bearbeta vår höjdskräck så att vi, kanske, framåt våren vågar oss ut på balkongen. 







Själva flytten genomfördes med hjälp av tre starka kineser och två... ja, vilka var de egentligen, Stan och Gary?
Stan berättade i alla fall att Gary inte var the big boss. Han berättade också att hans mamma sagt att det inte är bra för hälsan att bo för högt upp i ett hus. Kroppen mår inte bra av att vara så långt från marken. Men för ett år eller två skulle det nog inte vara någon fara. Det är värre om man bor så i fyra eller kanske fem år, konstaterade han och fortsatte skriva obegripliga tecken på våra flyttlådor.

Vi har invigt gymmet i helgen också. Här är det färre kineser i dunjackor på motionscyklarna och fler fransmän i tighta träningskläder på löpbanden. På gott och ont.

Utsikten från nya lägenheten är förresten inte helt olik vår förra. Det känns bra. Något att hålla fast vid.
 



För tillfället fryser vi var vi än befinner oss. I skolan, på tunnelbanan, på kontoret, i taxin, i affären, på restaurangen. Det är en rå kyla som inte går att jämföra med något annat. Den kryper liksom in överallt. Men vi vet vad som väntar. Och då tänker vi svalka oss här.






Och kanske ta oss en GT mellan doppen.





Det blir nog bra det här.

Vi ar i flyttartagen. For 13 manader sedan kom vi hit, och nu ska vi flytta. Var trotjanare till lagenhet har nu gjort sitt.

Man kommer minnas alla dagar man vaknat upp och fran sangen sett solen ga upp borta mellan de hoga bygganderna borta pa Hong Kong Plaza. Man kommer sakna den neonbla "TDK" skylt vi sett varje kvall i over ett ar. Man kommer ihag alla kvallar man legat i den stora och lagom stenharda soffan och tittat pa Sopranos. Vart lilla kok ar en annan sak, det schackrutiga golvet och kockmossan pa kylskapet, dar har vi trangts pa helgmorgnarna nar det ska goras omelett och bryggas kaffe pa en gang. Det blir lite tomt utan varmelampan i taket pa toaletten som forvandlar 14 grader till ugnsmiljo pa bara nagra sekunder efter att man duschat pa morgonen.

Vi kommer ocksa sakna Dagu Road. Den agressiva blomtanten som skaller pa en nar man inte koper. Koper man sa stirrar hon anda lite smasurt och undrar varfor man inte kopt mer. Den harliga uteserveringen pa Nova som just oppnat for sasongen. Den ar i och for sig aldrig sa fin som pa avstand. Ljudet av nar svetsgubben svarande monterar isar en cykel. Eller kvallsshoppingen pa Fei Dan, nar man forutom agg och smor ocksa unnar sig en kyld importerad ol pa fredagskvallen.

Var innergard. Ahhh.. hur man sprungit dar, runt, runt och runt. Vi har tagit omvagen bredvid dammen pa varen nar de stora konstiga fjarilarna kommer fram. Vi har kant oss som Mowgli nar vi senare kommit till bambupromenaden som leder fram till Weihai Road. Vi har halsat pa alla vakter som promenerar runt med ficklampa pa kvallen och lyser pa sina fotter.

Vart lilla gym. Alla svett som runnit ner for ansiktet dar. Alla mil pa lopbanden med tysk TV2 pa hogsta volym i bakgrunden. Nar kineserna ikladda jeans och loafers ocksa vill vara en del av miljon. Tanterna pa TaiChin kommer man sakna. Hur fokuserade de ser ut vad som an hander runt omkring. Staderskan som alltid leende papekar att jag maste stalla tillbaka vikterna for att hon minsann inte kan lyfta dem.

Allt detta kommer man sakna.

Var sak har anda sin tid. Fran och med torsdag ar det dags att lara kanna avokadotanten battre. Att kanske ata sin frukost pa narbelagna Cafe Montmartre nar man vill lyxa till det. Att grilla pa balkongen pa 28 vaningen medan de laga byggnaderna i French Concession breder ut sig likt ett misslyckat pussel nedanfor. Att kunna lagga sig vid en pool en varm lordagsmorgon. Det blir grejer det. Det blir bra det har. Kul, eller hur.

Vi har nu tva gastrum, det ena med egen balkong. De ar inte helt fullbokade for 2012 annu aven om det inkommit tre bokningar pa kort tid. Ring for bokningsinfo. 


*******

Det ar mandag kvall. Dammen har borjat vakna till liv. De forsta guldfiskarna syns till och aven vad som forefaller vara nagon slagt mort. I den sodra anden ror sig nagot vid botten. Ljudlos. Osynlig. Oforbatterlig. Huvudet som varit gomt under skalet i manader far nu en forsta smak av det kalla vattnet. Nar den lilla krabaten forsiktigt stiger mot ytan for att se sig omkring forbannar han sig sjalv. "..moves like Jagger, got the moves like Jagger.. VA VA VA? Vafalls?? Februari. Baaaaah! Redan uppe, och det ar bara februari?? Skjut mig!! Baaaah! Maste somna om, maste sova, sova, sova. Till april ska jag sova. Vill sussa nu... SOV! Baaaah!"

Utan kontakt med sport kan jag bli lite animalisk. Man gar pa instinkter. Luktar pa saker for att bestamma ursprung. Lagger huvudet mot asfalten for att bestamma om det ar mycket trafik. Biter i kablar. Jag saknar anknytningen till verkligheten. Kanslan nar sinnena tvingas till sitt max i avgorande situationer. Shanghai ar en sportfri zon. Har spelas ingen sport vard att namnas, har kan man inte se nagon sport pa TV, har ar det ingen som bryr sig sarskilt mycket.

I min stravan att bli en hel manniska igen har jag desperat forsokt muta rormokare, TV gubbar och IT foretag sa att jag kan fa se lite hockey pa TV. For en vecka sedan hande det.

"The service organisation to people extraordinary challenge, IT, TV, in grace, flexibility, social anticipation. The Saturday brings bigger safe hidden trouble. 

1. Please call on the problem.

2. If still any luck please go to your office .

Thanks corporation"

Som ni redan forstatt skull vi fa snabbare internet! Senare slog det mig. Jag gick in pa nhl.com och skaffade ett arskort pa vinst och forlust. Det funkade! Jag kunde se alla NHL matcher live. Alla!! Jag hade blivit manniska igen.

Jag satte mig i soffan och stirrade, ville inte blinka. Ogonen blev roda och torra. Absolut stilla. Jag blev torr i munnen. Sprang och hamtade ol. Satte mig framfor TVn igen. Gapade. Saliv rann ur mungipan, haret blev med tiden vilt och tovigt, jag behovde kott men hann inte steka det, fick bli att ata skiten ra, en halv entrecote fastnar i  mungipan, handerna upptagna med fjarrkontrollen, far ta bort kottet med foten, orkar inte ga och lagga mig maste fortsatta titta, bygger en koja bredvid soffan av lite ris, plastkassar och krukvaxter. Flyttar in. Borjar markera revir genom att kissa mot vaggen i hallen. Ylar vid varje tackling. Lena blir arg. Morrar at henne. Borjar idissla for att det ar praktiskt.   

Vad sa du nu da, Charles Darwin?

Det är våren 1985. Jag sitter stilla någonstans längst bak i klassrummet. Det är alldeles tyst. Solen skiner in lite och speglar sig i de blåfärgade bänkarna trots att markisererna försöker stänga den ute. Någon snörvlar lite, det har precis varit en lång vinter, men nu är den slut och videungen har slagit ut bredvid lekparken.

Snart kommer det att ringa ut, men jag vill hinna klart. Jag har en liten bild kvar att rita på mitt mästerverk, men den är svår. Jag tvekar mellan två olika nyanser bland kritorna. Grå kanske, eller mer brun? Just nu är det bara en bild av ett träd men snart kommer det vara ett perfekt omslag, en talande bild. Den lilla teddybjörnen börjar ta form, jag ritar av den direkt ur en bok fastän den sitter som inbränd på min hornhinna. Det blir bra, förvånansvärt bra. Jag har egentligen aldrig haft någon talang för att rita utan fått tvinga mig till tålamod och kämpat med alla detaljer. Just innan klockan ringer är mitt arbete till slut klart. På omslaget är det en koala som sitter i ett eukalyptusträd. Under det finns rubriken: "Australiens djurliv - en annan värld". Mitt specialarbete i fjärde klass. Jag önskade så att man någon gång i livet skulle få se allt detta i verkligheten, men det kändes avlägset. Jag lade ner det ihophäftade arbetet i skolbänken och nöjde mig med att det var en vacker dröm. Jag sprang sedan ut på skolgården och korsade mellan vattenpölarna bort mot grusplanen. Det luktar fortfarande från skolmatsalen men det märker jag inte. Bilden av koalan har liksom hängt sig kvar.

Tänk ändå, en annan värld.


*****

2012, den 19e januari. Jag sitter på flygplatsen i Shanghai. Om en timme lyfter planet till Sydney. Jag och Lena dricker varsin kaffe och fingrar på våra telefoner. Jag har ingen resfeber. Jag känner absolut ingenting mer än att det ska bli skönt med semester. Jag har blivit en mästare på att leva i dagen. Imorgon är vi i Australien, DÅ ska det bli kul. Nu dricker vi kaffe. Gott kaffe förresten. Vänstertrafiken bryder mig ändå. Jag kan inte göra något med vänster, absolut ingenting. Undrar om det gäller även i trafiken? Kommer jag köra helt åt helvete, kommer alla att tuta på mig innan polisen stannar oss och säger att jag helt enkelt får sluta upp med dumheterna? Nej, det ska nog funka ändå.

"Tänk, nu är vi snart i Australien" säger Lena. "Jag vet, helt sjukt!" svarar jag. Fast egentligen tycker jag inte att det är helt sjukt. Det är fullkomligt självklart att vi snart är där. Jag vet att Lena tänker likadant. Det är en fullkomligt självklar konsekvens av att vi köpt biljetter några månader tidigare. Vi säger så här för att försöka locka fram den där känslan från semestrarna när man var liten. När man såg allt för första gången. När det var konstigt att glassen bara kostade hälften så mycket som i Sverige. Man ville ta en bild på glassen och berätta om den för alla kompisar när man kom hem. Otroligt! Man badade i en sjö där vattnet var klart, mycket klarare än i Sverige ska ni veta! Otroligt!

Men nu vill inte känslan infinna sig. Vi pratar om det där. Fattar man inte? Eller är man någon annan idag?


*****

2012, den 5e februari. Vilken resa! Vi sitter på flygplatsen och kan se Sydneys skyskrapor i horisonten. Solen skiner. Resan börjar redan förvandlas till minnen. Vi sitter och pratar och börjar de flesta meningar ungefär "Kommer du ihåg när vi var i Mansfield?" "När vi gick upp tidigt och solen sken, det var helt tyst och vi hade hela semestern framför oss" "Ja, det var fantastiskt" Vi har fått se så mycket. Allt har varit bra, det har varit äventyr och avkoppling. Framförallt har det varit frihet.

Ett minne har fastnat. Känslan av att sätta sig i bilen tidigt på morgonen och fortsätta en resa genom bergen i inlandet. Ingen brådska, och inga måsten. Den känslan kommer jag komma ihåg. Eller när man badade i vågorna på kvällen i Lorne. Klockan var åtta, men stranden var full och den orangea kvällssolen började spegla sig i ytan.

Just det, sen fick vi se en koala också, eller flera stycken faktiskt. Vilda. Det var en upplevelse. Otroligt egentligen. De satt där och tittade på oss från eukalyptusträden.

Plöstligt minns jag något. Jag har sett bilden innan. Jag letar bland gamla minnen för att förstå varifrån. Jag har ritat den. Det är inget foto. Jag ritade den på omslaget till ett specialarbete i fjärde klass. Nu minns jag. Jag minns allt. Hur jag fantiserade om hur det skulle vara i Australien. Det sades ju att det var som en annan värld! Långsamt börjar ett vemod växa fram. Jag önskar så att det var den där 10 åriga pojken som fått se detta istället för jag. För honom hade det varit magiskt. Minnet fladdrar iväg när en metallisk hög röst meddelar att vi ska stiga på planet. Jag sätter mig på flyget och börjar sortera mina minnen.

Det här är vad jag ser:
























































































































... en annan värld

Vi tittade förvånat på varandra när tjejen på andra sidan Hertz-disken på Sydneys flygplats yppade dessa ord strax efter att vi tackat nej till erbjudandet om en extraförsäkring för sisådär 3000 kr. Innan någon av oss hunnit ta ställning till om hon var djupt filosofiskt lagd eller bara en ovanligt fräck säljare fortsatte hon:

"It's Swedish, isn't it?"

"???"

"The name life"

"Ahh, you mean Leif!"

"Yeah"

Vi sa att vi inte riktigt visste vad Leif betyder. Hon frågade om det var ett vanligt namn. Vi sa att det mest är äldre män som heter Leif. Hon sa att hon var gravid och funderade på att döpa barnet till Leif. Vi sa att vi tyckte Leif var ett fint namn. Sen fick vi våra bilnycklar och just då, i det ögonblicket, bubblade lyckan nästan över. 17 dagar och en hel kontinent låg framför oss.
 





Den första halvtimmen var det mest "Håll vänster" "Håll vänster" "Håll vänster". Men det dröjde inte länge förrän det kändes som vi aldrig gjort annat än kört bil på vänster sida. Bara en gång var körde vi en liten, liten bit på fel sida. Eller rätt. Beroende på hur man ser det. Eller snarare på var i världen man befinner sig.
  





Här susade vi fram. Joråsåatteh....






Alla berättade för oss att det kryllade, KRYLLADE, av kängurur på vägarna. Under de första 150 milen var det mycket snack om man säger så. Men det ordnade upp sig sen.






In the outbacks var det vi och australiensiska rednecks som intog motellen.  






Och byns enda pub, eller rubbity-dub. Att prata med människorna där var ungefär som att prata med de här hemma. Hemma i Kina alltså. A stubby mate? So, you left Steak and Kidney eh..? You're here Pat Malone?
En Pig's ear till den som kan översätta. Jag nickade och log mest.






Vi såg träd växa i vattnet och funderade på hur det kunde komma sig. Fint var det i alla fall.






Koalavarningarna var mer än bara snack.






Det sägs att de sover 19 av dygnets 24 timmar. Vi lyckades stifta bekantskap med en som var vaken, även om det var knappt.  






Jag tyckte jag lyckades fånga Australiens landsbygd mycket bra med den här bilden. Men blev sen betänksam. Är vindsnurran kanske mer en symbol för amerikanska landsbygden? Den kändes både exotisk och bekant på nåt sätt i alla fall.






Kolla papegojan! Efter några dagar kunde vi äntligen byta ut det slitna uttrycket "Kolla kakaduan".









För ett otränat öga kan det här se ut som ett lyxigt spa, men icke. Det var den kommunala poolen på stranden i Lorne. De vet hur man använder skattepengarna på bästa sätt, the Aussies.






Somliga anstränger sig väldigt hårt för att posera snyggt.






För andra kommer det mer naturligt.






Vi susade ner mot havet igen.






Och funderade på var alla människor höll hus. En strand nästan för oss själva? En vandringsled utan trängsel? Mil efter mil utan bilar?






I Sydney regnade det. Fyra dagar av fem. Duvorna tyckte det var mycket besvärande.






Det tyckte inte surfarna. Måsarna försökte verka oberörda men jag vet inte jag.






Fjärde dagen tröttnade vi på regnet och gick på bio. Det är svårt att med ord beskriva hur nöjd Martin var över det faktum att man fick ta med sig öl. In i biosalongen! Det är synd om svenskarna, tänkte jag.






På femte dagen sken solen.






Det väntades på den perfekta vågen.






 Och på glass.






På kvällen glittrade stan som på ett retucherat vykort och vi sa tack och hej. Trevligt att lära känna dig.