Meanwhile in Shanghai

 

För ett tag sen fick jag i ögonvrån syn på en mörk fläck på väggen där jag satt, intet ont anande, i TV-soffan. Vid ett andra ögonkast såg jag att fläcken rörde på sig och på en millisekund gick jag från en avslappnad vuxen människa med fötterna på bordet och ett glas vin i handen till ett foster i dess rätta ställning, flämtande, skakande, snyftande i soffhörnet.

 

Vårt tillfälliga husdjur fick snällt finna sig i att krypa in i en burk och åka 28 våningar ner för att fortsätta sitt liv i en rabatt.

 

 

Med åren har jag lärt mig acceptera (de flesta) djurs existens, i deras rätta miljö. Men när de tar sig innanför mina fyra väggar, då har de gått för långt. 

Jag känner mig trots allt ganska förskonad med tanke på att min kompis Karin härom morgonen möttes av råtta som tittade upp ur toan. Det ni!

 

 

 

En av alla fördelar med att vara en gift kvinna är möjligheten att få åka snålskjuts på sin hårt arbetande mans visum och därmed slippa krångla med tremånadersintervaller och begränsade entries och exits i landet. För att förvärva detta Permanent Residence Permit for Aliens in China måste man genomgå en löpande band-hälsoundersökning där allt från vikt, längd och blodtryck till lungröntgen och tandhälsa ingår. Det kan man ju förstå att de inte vill ha in några aliens med hål i tänderna i landet. Efter detta måste man förstås också spendera en stund på "Please station", polisstationen. Där är det inte så mycket löpande band utan lite mer finlir; från kassa tre till kassa fem tillbaka till kassa tre, till fotostudion, till kassa sju, signering av sjutton papper, till kassa elva, till kopieringsmaskinen, till kassa två, till fingeravtrycksmaskinen till kassa fjorton... ja, ni hajar. Tur man har en vänlig HR-tjej med sig som pekar på stolen när man ska sitta ner, på pappret när man ska skriva under och på kameran när man ska le.

 

 

 

Nu sitter jag i alla fall här med resultatet av hälsoundersökningen i min hand och googlar på de värden som jag, bland obegripliga fökortningar och ännu mer obegripliga kinesiska tecken, kan uttyda ligger utanför det normala (kinesiska) intervallet. Enligt mina egna efterforskningar är jag drabbad av borrelia, MS, lunginflammation, Sjögrens syndrom, reumatism samt en kronisk subakut infektion. Men inga hål i tänderna. Alltid nåt.

 

 

Hade vi kunnat se ut genom dimman igår hade vi sett USA:s konsulat på andra sidan gatan. Hade vi dessutom haft en kikare kanske vi till och med hade sett den lilla manicken på taket som timme för timme mäter Shanghais AQI, Air Quality Index. Nu behöver vi ju varken kikare eller klar sikt för att se resultatet av mätningarna, det har de finurligt nog löst genom moderniteter som internet och appar. Igår eftermiddag visade mätningarna på 340. För majoriteten svenskar säger detta ingenting. För Shanghaisvenskar säger detta: Håll dig inne! På AQI-skalan klassas nivåer över 300  som "hazardous". Idag ligger index dock bara på 180, vilket kort och gott är "unhealthy".

 

Men, vi har som ni nu märker varken avlidit av dålig luft eller av att ha satt dumplingsarna i halsen. Däremot har vi sedan sist hämtat oss från vårt livs vecka i Frankrike, än en gång återanpassat oss till Shanghailivet, på sant hollywoodfruvis anordnat en babyshower för en kär vän, fyllt på kylen, genomlidit en svensexa på Shanghais barer i knallrosa kostym med leopardfärgat foder, varit på ännu en löpande band-hälsokontroll, börjat planera nästa resa, försökt få upp konditionen efter en vecka med 3-rättersluncher och 5-rättersmiddagar, hittat världens bästa japanska hak (de i Japan borträknade...), varit på utflykt till Nanxiang och ätit Xiaolongbao, haft hej då-middag med Mei Mei som flyttar till Sverige. Jobbat lite har vi gjort emellanåt också.

 

Nu fick jag plötsligt dåligt samvete över den dystra inledningen. Måste tillägga att Shanghai de senaste veckorna visat sig från sin bästa sida de allra flesta dagarna. Klarblå himmel, 25 grader och löv som sakta börjat falla från träden. Synd att klaga.