Krig, balkongkrig!
Ser ni den prunkande balkongen där borta? Den med balkonglådor, ljuslyktor och vindspel hängande i taket och allmänt... prunk.
Fram till för ett litet tag sedan spelade det ingen roll att blommorna på vår balkong såg lite hängiga ut sex av sju dagar (då vi hetsvattnar för att kompensera för en veckas uttorkning) och att tomatplantorna liksom växte in mot kökskranen i ett desperat försök att meddela att de behövde vatten för att överleva. Vi var ändå ohotade balkongkungar i vårt område. På dryga 200 balkonger har det enda jag sett, som skvallrat om att balkongen används som något annat än tvätt/tork/förvaringsutrymme, varit en stol.
I senaste numret i en av stans gratistidningar är coverstoryn "Home Improvement - 19 great ideas that will elevate your living space". En av de här 19 fantastiska idéerna handlar om balkongen och lyder något i stil med "You may not normally spend too much time on your balcony, but we have an idea that might be a game changer: make a miniature garden out there to take extra advantage of that extra space!"
Så kom morgonen då vi satte oss på balkongen för att äta frukost och liksom bländades av en grön explosion. Mitt i denna gröna explosion står en visslande man och petar i jorden, flinar och höjer handen i en lätt vinkning åt vårt håll. Det är ingen vinkning som i "god morgon". Det är ingen vinkning som i "tjena, tjena, härligt väder idag". Det är en vinkning som i "nu är det krig, balkongkrig!".
To be continued...
På tur i Yangshuo
Yangshuo var allt vad Shanghai inte är. Det vill säga tyst, grönt och fridfullt. Det fanns ett lugn bland människorna där som smittade av sig. Kanske var det regnet som gjorde det. När det öser ner och gör vägarna ofarbara, förvandlar jord till gyttja och får floden att svämma över finns det inte så mycket annat att göra än att ta skydd under ett tak och dricka te. Spela lite kort. Kanske ta sig en öl. Läsa tidningen. Och titta på regnet som aldrig verkar ta slut. Kanske är det det vackra landskapet. Att leva i vacker natur skapar nog något slags lugn hos människor även i den här delen av världen.
Vårt rum hade utsikt mot bergen. Liksom alla rum. På alla hotell.
Bara en kilometer bort låg Moon Hill. Ett berg med ett hål i helt enkelt. Det vill man ju spana in!
Lyckligt ovetande om det kommande skyfallet gav vi oss av på tur.
800 trappsteg senare möttes vi av den här tanten. Hon var 75 år gammal och gick upp på berget varje dag för att sälja vatten till svettiga turister. Fläktandet bjöd hon på.
Där nere i dalen låg vårt hotell. Tre kvart senare skulle vi återvända, så blöta att hotellpersonalen mötte oss med badlakan i entrén.
Pengarna som vi haft i fickorna fick vi lägga på tork när solen tittade fram.
Dagen efter gav vi oss ut på en annan tur, nämligen en cykeltur!
Det finns inte bara dåligt väder utan också dåliga kläder. Som t ex. regnponchos gjorda av gladpack.
Vi cyklade till the Big Banyan tree. Ett väldigt stort och väldigt gammalt träd.
Vi cyklade förbi bönder som trotsat regnet och gett sig ut för att skörda.
Vi cyklade genom de grönaste dalar.
Vi cyklade tills vägen tog slut. Som tur var fanns det där en man som tog oss och cyklarna över floden för en tjuga.
En guava-bonde bjöd oss på frukt. Jag trodde guava var något som fanns i Ramlösa. Men det växer tydligen på träd också.
Tillbaka på hotellet fixade Ayi mat. Och vi åt och vi åt...
...tills grönsakerna i landet tog slut. Då drack vi öl och spelade Chicago.
Sen tog vi farväl av detta. Och det sved lite i hjärtat vid tanken på att vi kanske aldrig mer kommer tillbaka.
Bortom fyla små lätter
Vi älskar mat! Jag äter med nöje men lagar med... missnöje är kanske inte rätt ord men låt oss säga att jag förknippar matglädje med själva förtärandet snarare än tillredningen. Martin däremot läser kokböcker som kvällslektyr, vet vad det innebär att sautera och behöver inte bildgoogla "fänkål" för att komma hem med rätt grönsak från affären.
Så det var med olika förväntningar vi hoppade på våra vänners briljanta idé om att gå en kurs i kinesisk matlagning. "Mmmm, gott!" tänkte jag. "Hmmm...intressant. Det vore spännande att få tranchera en riktig Peking-anka" tänkte Martin. Tror jag.
Bäst att lyssna ordentligt så att det blir rätt. Tvätta händerna och skär inte av
er fingrarna.
Jag fick ansvar för vårrullarna. Medan fyllningen till dem puttrade tyckte min kocklärare att jag skulle sluta dricka öl och istället hjälpa Kristin med dumplingsarna. "Inga problem!", svarade jag. Men det visade det det sig visst vara. I kinesisk matlagning är begrepp som nytänkande, kreativitet och "på en höft" icke-existerande. Här är det precision som gäller fick vi snart lära oss. Först tyckte vi det var roligt att vi inte lyckades få våra degklumpar runda och att fyllningen tittade ut lite här och där. "Kolla på den här!" "Ha, ha, ha!" "Kolla på min då!" "Hi, hi, hi", fnissade vi...
...ända tills chefskocken dök upp för att granska vårt arbete. Gulp! Slut på det roliga.
Hur de blev till slut?
Nä men vi var väl rätt nöjda...
Martin förstod redan från början att det här med kinesisk matlagning, det är inget man skojar om. Det blev inget med Peking-anka. Istället blev det äggplanta i tomatsås.
Se vad vi fick ihop till slut! Det är inte klokt vad sex långnäsor, ungefär lika många kinesiska proffskockar och en tolk kan åstadkomma.
Tystnad råder
Det är tyst och tomt i Shanghai den här veckan. En efter en droppade de av. Först Karin och Sofia. Sedan Malin, Marcus och Malin. Och så Kakan! Men det var kul så länge det varade. Vad vi gjort? Tja, lite av varje.
Vi har ätit och druckit.
Och druckit och ätit.
Sightseat på dagen..
...och på natten.
Strosat i parken.
Vimlat i par...
...och i grupp.
Några av oss åkte söderut för att se om de där omtalade sockertoppsbergen i Guanxi-provinsen var nåt att ha. Och det var de!
Men mer om det en annan dag för nu ska jag fira födelsedag. Inledde faktiskt firandet redan igår kväll med att vinna min första (men definitivt inte sista!) squashmatch mot Martin.
Kolla in min forehand. Den är grym!
