Meanwhile in Shanghai

...tittade förbi förra helgen. Hon svepte över stan och trängde sig in i varje liten gränd, i varje litet skyffe som varit höljt i mörker de senaste månaderna. Vi fick lust att rensa, städa, hänga ut tvätten på tork.

Eller i alla fall att titta på andra som gjorde det.






























Sen drog hon igen. Våren alltså. Det ryktas om att hon for för att hämta sommaren.

Sen Martin "tillfrisknade" har inte varit sig riktigt lik. Han pratar ofta baklänges. Eller i gåtor.

Martin: Vad måste man ha sönder innan man kan använda det?
Jag: Jag vet inte...
Martin: Ett ägg! Vi behöver ägg.
Jag: Ehhh, ok...

Han har bestämt sig för att springa New York Marathon. Eller "Malathon" som hans nya träningskompis säger.



Ja, vi får väl se...

Erik och Åsa kom på besök och det är vi mycket glada för. Trots att vädret var grått, Martin var magsjuk och Åsa hade en plastbit i ögat lyckades vi få några fantastiskt trevliga dagar tillsammans.


Inget Shanghai-besök utan en promenad vid the Bund. Vi kunde i alla fall ana Pudongs skyline genom dimman på andra sidan floden. Åsa var inte alls så ledsen som hon ser ut, det var bara fripassageraren i ögat som gjorde sig påmind då och då. Inte ens kinesisk antibiotika kunde få den att lämna sin trygga vrå.





Erik blev fikasugen så vi stannade och köpte med oss några bakelser hem. Med tanke på att en var magsjuk och två måttfulla så kan ni själva räkna ut hur många bakelser Erik högg in på.





Man får ta seden dit man kommer brukar det ju heta och det gäller även här. Det kan bland annat innebära att ställa upp på ett parti mahjong innan läggdags. De må se konfunderade ut på bilden men det dröjde inte länge förrän det ropades "Pong!" "Grön drake!" och "Mahjong!" så det ekade mellan skraporna.





När kinesköket visade sig vara i starkaste laget för känsliga svenne-magar gick vi över till det japanska. Och det med råge. Sushi, kött, sallad, fisk, skaldjur...




 
Ett Shanghai-besök är heller inte komplett förrän man har druckit en drink i stans högsta bar. Till 91:a våningen fick vi ta oss för att få detta avklarat.




Martin... ja... Han sa i alla fall att han kände sig frisk igen.