Meanwhile in Shanghai

 

Häromdagen när vi hoppade in i en taxi ropade chauffören glatt "Lena, Lena!".

"Öööhhh...", svarade jag. Sen sa jag "Ehhhh....".

 

Han visste tydligen inte bara vem jag var, han kunde uttala mitt namn också! Aldrig tidigare har jag blivit kallad Lena av en kines. Däremot Liiiaaana, Nina, Olina, Mina. Aldrig Lena.

Så tryckte chauffören plattan i mattan och tutade iväg. Då och då tittade han uppmuntrande på mig i backspegeln och fortsatte glatt upprepa mitt namn. Jag log tillbaka. Martin tittade undrande på mig. Jag log tillbaka.

 

Sen hörde jag att det var tennis på radio. Lade ihop ett och ett och förstod plötsligt hur allt hängde ihop. Serena Williams mot kinesiskan Lǐ Nà i Australian Open-finalen. 

 

Där och då blev jag lycklig över hur enkelt mitt liv i Kina skulle bli. Från och med nu skulle det vara slut på missförstånd. Jag heter ju Lǐ Nà!

 

Några dagar senare går jag och bokar massagetid.

"May I have your name please?" frågar bokningstjejen.

"Yes, it's Lǐ Nà", svarar jag.

"Serena?" frågar hon.

 

......

 

 

 

 

 

 

 

 

Shanghai förändras ständigt, och fort går det. Ena veckan rivs ett hus, andra står ett nytt på plats. Plötsligt en kväll har din favoritrestaurang stängt. Har du tur öppnar den på annat ställe veckan efter, har du otur... usch, jag vill inte ens tänka tanken.

 

När man ger sig ut på gatorna efter att ha spenderat större delen av januari månad i Sverige, Tokyo och maginfluensa märker man det tydligt. Inget är sig likt! Som hos Tantan till exempel. Hon har satt upp två nya hyllor. Alltså, man har ju noll koll på var rödlöken ligger.

 

 

 

 Eller i videobutiken (det finns inte jättemånga videoband där inne men i mitt vokabulär är de fortfarande högst närvarande). Skyfall, Django, Searching For Sugarman, Zero Dark Thirty, The Hobbit.... Stressen stiger i takt med att varukorgen fylls. Så mycket nytt på en gång! Hur ska vi hinna med? Måste vi köpa en ny bokhylla?

 

 

 

Och taxibilarna! Numera uppgraderade med bilbälte! Alltså, man blir ju heeelt matt.

 

 

 

 Tack gode gud för att kvarterskrogen låg kvar på samma ställe. Och att favoriträtten fanns kvar på menyn. Någonstans får det vara nog.

 

 

 

 

 

Ja, vanner. Sa har ser det ut i Tokyo (och enstaka bild fran Stockholm) i januari: