En söndag för några veckor sedan, när vi var ute och strosade i det fina vädret, hörde vi på långt håll barnen i parken ropa "Ta shi riben ren! Ta shi riben ren!" så det ekade mellan skraporna.
"Hen är japan! Hen är japan!" (Ja, i Kina är pronomenet för tredje person singularis könsneutralt, "ta" kort och gott. Helt okonstlat används det av 1,3 miljarder människor flera gånger om dagen, utan missförstånd eller förvirring. Eller, tecknen för han och hon är ju olika, men de uttalas likadant. Ja, ja, lite förvirrat kanske det är ändå.)
Hur som helst, den stackars tjejen som just blivit utsedd till japan var i alla fall tvungen att fly upp bland kullerstenarna på sina rollerblades för att undgå att bli pryglad av stålmannen och de andra barnen.
En japan eller kines? En hon eller han?
Häromdagen när jag just haft en dust med klassens bråkstake hörde jag det igen. Ett argt muttrande "Ta shi riben ren!" Strax därefter hördes upprörda röster runtom i klassrummet "Teacher, tecaher! He say you are Japanese!" Tur för bråkstaken att jag inte är kines, då hade han troligtvis både fått en utskällning, en kvarsittning och ett samtal hem på grund av sina fruktansvärda anklagelser. Själv tycket jag det hela var ganska intressant och tog tillfället i akt att försöka få igång en debatt om det djupt rotade japanhatet hos kineserna. "So you think I look like a Japanese?" frågade jag bråkstaken. "No..." muttrade han till svar. "Så varför kallar du mig för japan då?" fortsatte jag. Mutter, mutter...Till slut tog någon elev längre bak i klassrummet mod till sig och berättade att kineser inte tycker om japaner. "Nä, vi hatar japaner" fyllde någon i. "Varför det?" undrade jag. Och sen var det igång, "De gjorde jättemycket dumma saker!" "De har dödat massa kineser" "Ja, vi haaaatar dom!"
Någonstans där kände jag att det var dags att lugna massorna. Kanske även ta tillfället i akt och göra något stort för mänskligheten, få slut på hatet. Med min mest pedagogiska röst försökte jag förklara att de som gjorde allt det där hemska mot kineserna (vilket inte gå att förneka, Massakern i Nanjing är en fruktansvärd slakt som sällan får utrymme i historieböckerna) inte lever längre. Att det är nya människor i Japan nu. Barn som ni, som går i skolan, spelar piano, gör läxor och lär sig engelska. Som kanske också lär sig gangnam style på gympan. Precis som ni.
Att hävda att mitt försök till frälsning och förlåtelse lyckades är tyvärr inte ens en sanning med modifikation. När de började dra upp argument som "men nu vill de ha våran ö!" återgick jag till de oregelbundna verben.
Försöka duger.
