Meanwhile in Shanghai

 

 

Yangshuo var allt vad Shanghai inte är. Det vill säga tyst, grönt och fridfullt. Det fanns ett lugn bland människorna där som smittade av sig. Kanske var det regnet som gjorde det. När det öser ner och gör vägarna ofarbara, förvandlar jord till gyttja och får floden att svämma över finns det inte så mycket annat att göra än att ta skydd under ett tak och dricka te. Spela lite kort. Kanske ta sig en öl. Läsa tidningen. Och titta på regnet som aldrig verkar ta slut. Kanske är det det vackra landskapet. Att leva i vacker natur skapar nog något slags lugn hos människor även i den här delen av världen.

 

 

 

Vårt rum hade utsikt mot bergen. Liksom alla rum. På alla hotell.

 

 

 

 

Bara en kilometer bort låg Moon Hill. Ett berg med ett hål i helt enkelt. Det vill man ju spana in!

 

 

 

Lyckligt ovetande om det kommande skyfallet gav vi oss av på tur.

 

 

 

 

800 trappsteg senare möttes vi av den här tanten. Hon var 75 år gammal och gick upp på berget varje dag  för att sälja vatten till svettiga turister. Fläktandet bjöd hon på.

 

 

 

Där nere i dalen låg vårt hotell. Tre kvart senare skulle vi återvända, så blöta att hotellpersonalen mötte oss med badlakan i entrén.

 

 

 

 

Pengarna som vi haft i fickorna fick vi lägga på tork när solen tittade fram.

 

 

 

Dagen efter gav vi oss ut på en annan tur, nämligen en cykeltur!

 

 

 

Det finns inte bara dåligt väder utan också dåliga kläder. Som t ex. regnponchos gjorda av gladpack.

 

 

 

 Vi cyklade till the Big Banyan tree. Ett väldigt stort och väldigt gammalt träd.

 

 

 

 Vi cyklade förbi bönder som trotsat regnet och gett sig ut för att skörda.

 

 

 

Vi cyklade genom de grönaste dalar.

 

 

 

Vi cyklade tills vägen tog slut. Som tur var fanns det där en man som tog oss och cyklarna över floden för en tjuga.