Meanwhile in Shanghai

Kapitalist? Javisst!




American day i skolan.




"Coffee tastes very bitter."

Man kanner sig pa nagot sett som en komplett manniska nar en dag borjar sa har. Jag forstar om ni borjar bli lite trotta pa bilder fran var forbannade balkong, men vi tycker fortfarande det ar sa harligt att vi firar med lyxfrulle varje lordag och sondag. Denna dag skulle vi ta taget det 30-40 milen till Nanjing. Vi kanner att vi pa nagot satt vill avlagga en reserapport. Har foljer den.





I Nanjing var det kraftsasong. De har sma luringarna hade de fiskat upp i den centrala sjon. De sag pigga och fina ut.



Det har ar Lena framfor Nanjings gamla stadsmur. Jag bad henne gora nagot kul, da formade hon fingrarna ungefar som en sax, det var jattekul! Ha ha ha!




Jag blev helt fascinerad och var tvungen att ta en narbild ocksa. Ser ni? Helt otroligt! Jag brukar saga till Lena att hennes DNA numera till ungefar 65% ar kinesiskt. Hon forstar inte vad jag menar.



Vi gav oss ut pa kraftsjon. Tanken var att speja pa stan och pa kraftorna. Lena korde at ett hall och tittade at ett annat. Oansvarigt tycket jag.



Sjalv var jag mycket alert och spanade ansvarsfullt efter olika grund, eller "grynnor" som vi sjofarare sager.



Det ar otroligt utmattande att koncentrera sig sa hart. Jag tog en kort tupplur for att aterfa skarpan i blicken.



Sadar, ja.



Sa har glad blev Lena nar jag antligen vaknat till lite. 'Hej lilla gubben' sa hon. 'Nu har vi varit pa de sju haven'. Jag kan inte avgora om hon skojade eller inte. 



Vi akte tillbaka mot hamnen igen. Det ar nagot visst med att lagga till i skymningen.



Sa har sag det ut pa kvallen. Prickarna pa himmeln ar inte skit pa er skarm utan flygande drakar med sma ljus i som flog over himmeln. Vi gick in mot stan och hittade ett stalle att avnjuta ett tjog av chilikokta kraftor pa. Vi kande nog bada att Nanjing var ett hyvens stalle.

På ett fik, i de franska kvarteren, i Shanghai, tog vi en kopp kaffe. Och kände oss som hemma. Typ.

Långhelg i Kina. De dyker upp lite då och då och vi har dålig koll. Det kan vara drakbåtsfestivalen som infaller den femte dagen i den femte månaden, enligt månkalendern. Det enda man kan vara säker på är att det inte är i maj. Eller så är det månkaksfestivalen som infaller vid den första fullmånen under månkalenderns åttonde månad. Oftast inte i augusti då. Den här gången är det i och för sig 1 maj som firas. Men ändå.. det kom så plötsligt. Flygbiljetter var slut och dit de inte var slut hade vi inte lust eller råd att åka. Utbud och efterfrågan får brutala konsekvenser när 1,3 miljarder människor har långhelg. Så det fick helt enkelt bli hemester. Med lite extra god kvällsmat på balkongen. Sämre kan man ha det.







Vi upptäckte en ny funktion på kameran. Ser ni?






Det är Shanghai i miniatyr. Festligt!

... eller en vanlig dag i parken.

...tog sitt förnuft till fånga och satte sig på ett plan till Shanghai.


Trots nötallergi, laktosintolerans och avsaknad av kniv och gaffel lyckades de få i sig en del mat. Malins teknik förbättrades successivt och mot slutet av veckan åt hon sig mätt flera gånger.



Drycken mötte däremot inga hinder.




Det där prutandet sa de sig ha svårt för. Men som de ursmålänningar de är fanns det naturligtvis ingen skam kvar i kroppen efter en kvart på copymarket. "10 kuai!? You give me a joking price!"



Det dröjde heller inte länge förrän Malin behärskade de tre obligatoriska kina-poserna:

Saxen, påsen...



och stenen!



Det var fina dagar. Och nätter. M&M, kom snart tillbaka!

Sitter och laddar over bilder fran telefonen. Det ar bilder pa allt mojligt. Manniskor, lite fulla manniskor, mat, lite fulla manniskor som ater mat, rådjur och lite annat. Sa har ser de ut:

 

Det har ar Lena utanfor The Venetian Hotel & Casino i Macau. Hotellet ar ganska stort med 3000 sviter och en flod med gondoler pa andra vaningen.



En bild fran Tokoy tror jag. Vet inte varfor jag tog denna bild. Kanske for att jag gillar Hajen. Richard Dreyfuss ser utomordentligt cool ut som fiskare. Sadar skulle jag kunna tanka mig att glida runt i en bat och saga "Ahrrg, he he he" Sen skulle jag plotsligt en dag ge min ut till havs med en pipa i mungipan och en stickad troja pa overkroppen. Solen skulle skina och salta vindar skulla vara sadar lite lagom besvarande. Fiskmasar foljer efter skrikande i sina forhoppningar om mat. Bakom mig ser man bara land som ett morkt litet streck i horisonten. Vinden friskar pa och snart forsvinner sikten mot land. Det ar dags att en gang for alla gora upp med den fasansfulla best som skramt turister langs hela kuststrackan. Jag vet inte hur jag ska ta livet av hajen, bara att jag ska gora det. Plostligt stannar motorn. Sjon liggen nu lugn trots att vinden fortfarande leker med min lugg. Jag gar fram till relingen och tittar ner i vattnet, det ar morkblatt, kallt och klart. Jag ratar pa ryggen och skriker:

- Din djavul, vaga dig fram nu da!

Sedan sliter jag av mig min stickade troja, greppar en stor kniv mellan mina tander medans jag klattrar upp pa relingen och blir staende. "Nu ar det du eller jag" tanker jag for mig sjalv. Jag tar sedan nagra djupa andetag och dyker ned i det morka vattnet. Baten kranger till av mitt sprang och ytan spracks och tvingar spegelbilden av de bla himmeln att upplosas. Det ar en bra dag for fiske.

**********

Sitter pa balkongen och skriver detta. Det ar varmt ute, 25 grader, och solen skiner. Vi har en massa lavendel som vaxer har ute. Den har borjat blomma och gor att det luktar medelhavet, jag gillar verkligen nar det luktar medelhavet. Nu gick Lena in for att fixa varsin espresso till oss. Livet ar fint pa sondagar.

**********

Ibland saknar man vart gamla boende. De visste verkligen hur de skulle muntra upp en med nagon harlig varnings- eller informationsskylt.

Gulash gor vi ofta i 20 litersgryta. Sa ocksa denna gang. Efter det bjod vi in vanner pa glogg och en portion av denna ungerska extravagans.



Denna bild ar tagen genom tagfonstret mellan Peking och Shanghai strax innan jul. Det var ganska dystert ute da.



Lena knappte mig framfor Shanghais skyline. En kall fin dag detta. Veckan innan jul tror jag bestamt.



Fran det harliga stallet "Drunk Bar" hamtar vi denna bild. Dar har vi haft mycket kul.



2012-12-24 kl 16:15.

Get in the Character.



*********

Nu kom Lena tillbaka med kaffet och en overraskning: ett litet glas calvados!

Nu horni, maste jag omgaende aterga till att koncentrera mig pa utsikten, kaffet, lavendeln och allt det andra. Vi hors.

Ur hogtalarna under sondagens F1 lopp:

(kinesisk rost) "Hello! The twelve russia girl have lost some parent. She is six meter tall. Thank you cooperation!"

Och sa forflot sedemera en helt vanlig dag i Kina.

Hej på er! 

Bloggen har som ni märkt fått vila ett tag. Den brukar få göra det när vi inte får det. I onsdags kom vi i alla fall tillbaka från ett Sverige där våren stångades med vintern....











...till ett Shanghai där våren definitivt vunnit slaget.





Vi hann knappt duscha av oss resdammet innan vårfixarandan föll på och se så fint det blev!




Längst in i hörnet ser ni en vinranka! Tips på hur man sköter en sådan (och alla andra växter..)  mottages tacksamt. Vi tänkte oss att den skulle kunna ringla sig ut över kanten och klättra upp för stupröret. En del av vinklasarna kommer vi förstås få be grannarna ovanför kasta ner.




Det närmsta halvåret kommer samtliga måltider intas utomhus.


Glad annandag påsk på er!

...tittade förbi förra helgen. Hon svepte över stan och trängde sig in i varje liten gränd, i varje litet skyffe som varit höljt i mörker de senaste månaderna. Vi fick lust att rensa, städa, hänga ut tvätten på tork.

Eller i alla fall att titta på andra som gjorde det.






























Sen drog hon igen. Våren alltså. Det ryktas om att hon for för att hämta sommaren.

Sen Martin "tillfrisknade" har inte varit sig riktigt lik. Han pratar ofta baklänges. Eller i gåtor.

Martin: Vad måste man ha sönder innan man kan använda det?
Jag: Jag vet inte...
Martin: Ett ägg! Vi behöver ägg.
Jag: Ehhh, ok...

Han har bestämt sig för att springa New York Marathon. Eller "Malathon" som hans nya träningskompis säger.



Ja, vi får väl se...

Erik och Åsa kom på besök och det är vi mycket glada för. Trots att vädret var grått, Martin var magsjuk och Åsa hade en plastbit i ögat lyckades vi få några fantastiskt trevliga dagar tillsammans.


Inget Shanghai-besök utan en promenad vid the Bund. Vi kunde i alla fall ana Pudongs skyline genom dimman på andra sidan floden. Åsa var inte alls så ledsen som hon ser ut, det var bara fripassageraren i ögat som gjorde sig påmind då och då. Inte ens kinesisk antibiotika kunde få den att lämna sin trygga vrå.





Erik blev fikasugen så vi stannade och köpte med oss några bakelser hem. Med tanke på att en var magsjuk och två måttfulla så kan ni själva räkna ut hur många bakelser Erik högg in på.





Man får ta seden dit man kommer brukar det ju heta och det gäller även här. Det kan bland annat innebära att ställa upp på ett parti mahjong innan läggdags. De må se konfunderade ut på bilden men det dröjde inte länge förrän det ropades "Pong!" "Grön drake!" och "Mahjong!" så det ekade mellan skraporna.





När kinesköket visade sig vara i starkaste laget för känsliga svenne-magar gick vi över till det japanska. Och det med råge. Sushi, kött, sallad, fisk, skaldjur...




 
Ett Shanghai-besök är heller inte komplett förrän man har druckit en drink i stans högsta bar. Till 91:a våningen fick vi ta oss för att få detta avklarat.




Martin... ja... Han sa i alla fall att han kände sig frisk igen.

Vi är inflyttade på 28:e våningen och vi gillart. Inte höjden i sig, vi hade gärna bott 20 våningar ner. Vi planerar att inom kort börja bearbeta vår höjdskräck så att vi, kanske, framåt våren vågar oss ut på balkongen. 







Själva flytten genomfördes med hjälp av tre starka kineser och två... ja, vilka var de egentligen, Stan och Gary?
Stan berättade i alla fall att Gary inte var the big boss. Han berättade också att hans mamma sagt att det inte är bra för hälsan att bo för högt upp i ett hus. Kroppen mår inte bra av att vara så långt från marken. Men för ett år eller två skulle det nog inte vara någon fara. Det är värre om man bor så i fyra eller kanske fem år, konstaterade han och fortsatte skriva obegripliga tecken på våra flyttlådor.

Vi har invigt gymmet i helgen också. Här är det färre kineser i dunjackor på motionscyklarna och fler fransmän i tighta träningskläder på löpbanden. På gott och ont.

Utsikten från nya lägenheten är förresten inte helt olik vår förra. Det känns bra. Något att hålla fast vid.
 



För tillfället fryser vi var vi än befinner oss. I skolan, på tunnelbanan, på kontoret, i taxin, i affären, på restaurangen. Det är en rå kyla som inte går att jämföra med något annat. Den kryper liksom in överallt. Men vi vet vad som väntar. Och då tänker vi svalka oss här.






Och kanske ta oss en GT mellan doppen.





Det blir nog bra det här.

Vi ar i flyttartagen. For 13 manader sedan kom vi hit, och nu ska vi flytta. Var trotjanare till lagenhet har nu gjort sitt.

Man kommer minnas alla dagar man vaknat upp och fran sangen sett solen ga upp borta mellan de hoga bygganderna borta pa Hong Kong Plaza. Man kommer sakna den neonbla "TDK" skylt vi sett varje kvall i over ett ar. Man kommer ihag alla kvallar man legat i den stora och lagom stenharda soffan och tittat pa Sopranos. Vart lilla kok ar en annan sak, det schackrutiga golvet och kockmossan pa kylskapet, dar har vi trangts pa helgmorgnarna nar det ska goras omelett och bryggas kaffe pa en gang. Det blir lite tomt utan varmelampan i taket pa toaletten som forvandlar 14 grader till ugnsmiljo pa bara nagra sekunder efter att man duschat pa morgonen.

Vi kommer ocksa sakna Dagu Road. Den agressiva blomtanten som skaller pa en nar man inte koper. Koper man sa stirrar hon anda lite smasurt och undrar varfor man inte kopt mer. Den harliga uteserveringen pa Nova som just oppnat for sasongen. Den ar i och for sig aldrig sa fin som pa avstand. Ljudet av nar svetsgubben svarande monterar isar en cykel. Eller kvallsshoppingen pa Fei Dan, nar man forutom agg och smor ocksa unnar sig en kyld importerad ol pa fredagskvallen.

Var innergard. Ahhh.. hur man sprungit dar, runt, runt och runt. Vi har tagit omvagen bredvid dammen pa varen nar de stora konstiga fjarilarna kommer fram. Vi har kant oss som Mowgli nar vi senare kommit till bambupromenaden som leder fram till Weihai Road. Vi har halsat pa alla vakter som promenerar runt med ficklampa pa kvallen och lyser pa sina fotter.

Vart lilla gym. Alla svett som runnit ner for ansiktet dar. Alla mil pa lopbanden med tysk TV2 pa hogsta volym i bakgrunden. Nar kineserna ikladda jeans och loafers ocksa vill vara en del av miljon. Tanterna pa TaiChin kommer man sakna. Hur fokuserade de ser ut vad som an hander runt omkring. Staderskan som alltid leende papekar att jag maste stalla tillbaka vikterna for att hon minsann inte kan lyfta dem.

Allt detta kommer man sakna.

Var sak har anda sin tid. Fran och med torsdag ar det dags att lara kanna avokadotanten battre. Att kanske ata sin frukost pa narbelagna Cafe Montmartre nar man vill lyxa till det. Att grilla pa balkongen pa 28 vaningen medan de laga byggnaderna i French Concession breder ut sig likt ett misslyckat pussel nedanfor. Att kunna lagga sig vid en pool en varm lordagsmorgon. Det blir grejer det. Det blir bra det har. Kul, eller hur.

Vi har nu tva gastrum, det ena med egen balkong. De ar inte helt fullbokade for 2012 annu aven om det inkommit tre bokningar pa kort tid. Ring for bokningsinfo. 


*******

Det ar mandag kvall. Dammen har borjat vakna till liv. De forsta guldfiskarna syns till och aven vad som forefaller vara nagon slagt mort. I den sodra anden ror sig nagot vid botten. Ljudlos. Osynlig. Oforbatterlig. Huvudet som varit gomt under skalet i manader far nu en forsta smak av det kalla vattnet. Nar den lilla krabaten forsiktigt stiger mot ytan for att se sig omkring forbannar han sig sjalv. "..moves like Jagger, got the moves like Jagger.. VA VA VA? Vafalls?? Februari. Baaaaah! Redan uppe, och det ar bara februari?? Skjut mig!! Baaaah! Maste somna om, maste sova, sova, sova. Till april ska jag sova. Vill sussa nu... SOV! Baaaah!"

Utan kontakt med sport kan jag bli lite animalisk. Man gar pa instinkter. Luktar pa saker for att bestamma ursprung. Lagger huvudet mot asfalten for att bestamma om det ar mycket trafik. Biter i kablar. Jag saknar anknytningen till verkligheten. Kanslan nar sinnena tvingas till sitt max i avgorande situationer. Shanghai ar en sportfri zon. Har spelas ingen sport vard att namnas, har kan man inte se nagon sport pa TV, har ar det ingen som bryr sig sarskilt mycket.

I min stravan att bli en hel manniska igen har jag desperat forsokt muta rormokare, TV gubbar och IT foretag sa att jag kan fa se lite hockey pa TV. For en vecka sedan hande det.

"The service organisation to people extraordinary challenge, IT, TV, in grace, flexibility, social anticipation. The Saturday brings bigger safe hidden trouble. 

1. Please call on the problem.

2. If still any luck please go to your office .

Thanks corporation"

Som ni redan forstatt skull vi fa snabbare internet! Senare slog det mig. Jag gick in pa nhl.com och skaffade ett arskort pa vinst och forlust. Det funkade! Jag kunde se alla NHL matcher live. Alla!! Jag hade blivit manniska igen.

Jag satte mig i soffan och stirrade, ville inte blinka. Ogonen blev roda och torra. Absolut stilla. Jag blev torr i munnen. Sprang och hamtade ol. Satte mig framfor TVn igen. Gapade. Saliv rann ur mungipan, haret blev med tiden vilt och tovigt, jag behovde kott men hann inte steka det, fick bli att ata skiten ra, en halv entrecote fastnar i  mungipan, handerna upptagna med fjarrkontrollen, far ta bort kottet med foten, orkar inte ga och lagga mig maste fortsatta titta, bygger en koja bredvid soffan av lite ris, plastkassar och krukvaxter. Flyttar in. Borjar markera revir genom att kissa mot vaggen i hallen. Ylar vid varje tackling. Lena blir arg. Morrar at henne. Borjar idissla for att det ar praktiskt.   

Vad sa du nu da, Charles Darwin?

Det är våren 1985. Jag sitter stilla någonstans längst bak i klassrummet. Det är alldeles tyst. Solen skiner in lite och speglar sig i de blåfärgade bänkarna trots att markisererna försöker stänga den ute. Någon snörvlar lite, det har precis varit en lång vinter, men nu är den slut och videungen har slagit ut bredvid lekparken.

Snart kommer det att ringa ut, men jag vill hinna klart. Jag har en liten bild kvar att rita på mitt mästerverk, men den är svår. Jag tvekar mellan två olika nyanser bland kritorna. Grå kanske, eller mer brun? Just nu är det bara en bild av ett träd men snart kommer det vara ett perfekt omslag, en talande bild. Den lilla teddybjörnen börjar ta form, jag ritar av den direkt ur en bok fastän den sitter som inbränd på min hornhinna. Det blir bra, förvånansvärt bra. Jag har egentligen aldrig haft någon talang för att rita utan fått tvinga mig till tålamod och kämpat med alla detaljer. Just innan klockan ringer är mitt arbete till slut klart. På omslaget är det en koala som sitter i ett eukalyptusträd. Under det finns rubriken: "Australiens djurliv - en annan värld". Mitt specialarbete i fjärde klass. Jag önskade så att man någon gång i livet skulle få se allt detta i verkligheten, men det kändes avlägset. Jag lade ner det ihophäftade arbetet i skolbänken och nöjde mig med att det var en vacker dröm. Jag sprang sedan ut på skolgården och korsade mellan vattenpölarna bort mot grusplanen. Det luktar fortfarande från skolmatsalen men det märker jag inte. Bilden av koalan har liksom hängt sig kvar.

Tänk ändå, en annan värld.


*****

2012, den 19e januari. Jag sitter på flygplatsen i Shanghai. Om en timme lyfter planet till Sydney. Jag och Lena dricker varsin kaffe och fingrar på våra telefoner. Jag har ingen resfeber. Jag känner absolut ingenting mer än att det ska bli skönt med semester. Jag har blivit en mästare på att leva i dagen. Imorgon är vi i Australien, DÅ ska det bli kul. Nu dricker vi kaffe. Gott kaffe förresten. Vänstertrafiken bryder mig ändå. Jag kan inte göra något med vänster, absolut ingenting. Undrar om det gäller även i trafiken? Kommer jag köra helt åt helvete, kommer alla att tuta på mig innan polisen stannar oss och säger att jag helt enkelt får sluta upp med dumheterna? Nej, det ska nog funka ändå.

"Tänk, nu är vi snart i Australien" säger Lena. "Jag vet, helt sjukt!" svarar jag. Fast egentligen tycker jag inte att det är helt sjukt. Det är fullkomligt självklart att vi snart är där. Jag vet att Lena tänker likadant. Det är en fullkomligt självklar konsekvens av att vi köpt biljetter några månader tidigare. Vi säger så här för att försöka locka fram den där känslan från semestrarna när man var liten. När man såg allt för första gången. När det var konstigt att glassen bara kostade hälften så mycket som i Sverige. Man ville ta en bild på glassen och berätta om den för alla kompisar när man kom hem. Otroligt! Man badade i en sjö där vattnet var klart, mycket klarare än i Sverige ska ni veta! Otroligt!

Men nu vill inte känslan infinna sig. Vi pratar om det där. Fattar man inte? Eller är man någon annan idag?


*****

2012, den 5e februari. Vilken resa! Vi sitter på flygplatsen och kan se Sydneys skyskrapor i horisonten. Solen skiner. Resan börjar redan förvandlas till minnen. Vi sitter och pratar och börjar de flesta meningar ungefär "Kommer du ihåg när vi var i Mansfield?" "När vi gick upp tidigt och solen sken, det var helt tyst och vi hade hela semestern framför oss" "Ja, det var fantastiskt" Vi har fått se så mycket. Allt har varit bra, det har varit äventyr och avkoppling. Framförallt har det varit frihet.

Ett minne har fastnat. Känslan av att sätta sig i bilen tidigt på morgonen och fortsätta en resa genom bergen i inlandet. Ingen brådska, och inga måsten. Den känslan kommer jag komma ihåg. Eller när man badade i vågorna på kvällen i Lorne. Klockan var åtta, men stranden var full och den orangea kvällssolen började spegla sig i ytan.

Just det, sen fick vi se en koala också, eller flera stycken faktiskt. Vilda. Det var en upplevelse. Otroligt egentligen. De satt där och tittade på oss från eukalyptusträden.

Plöstligt minns jag något. Jag har sett bilden innan. Jag letar bland gamla minnen för att förstå varifrån. Jag har ritat den. Det är inget foto. Jag ritade den på omslaget till ett specialarbete i fjärde klass. Nu minns jag. Jag minns allt. Hur jag fantiserade om hur det skulle vara i Australien. Det sades ju att det var som en annan värld! Långsamt börjar ett vemod växa fram. Jag önskar så att det var den där 10 åriga pojken som fått se detta istället för jag. För honom hade det varit magiskt. Minnet fladdrar iväg när en metallisk hög röst meddelar att vi ska stiga på planet. Jag sätter mig på flyget och börjar sortera mina minnen.

Det här är vad jag ser:
























































































































... en annan värld

Vi tittade förvånat på varandra när tjejen på andra sidan Hertz-disken på Sydneys flygplats yppade dessa ord strax efter att vi tackat nej till erbjudandet om en extraförsäkring för sisådär 3000 kr. Innan någon av oss hunnit ta ställning till om hon var djupt filosofiskt lagd eller bara en ovanligt fräck säljare fortsatte hon:

"It's Swedish, isn't it?"

"???"

"The name life"

"Ahh, you mean Leif!"

"Yeah"

Vi sa att vi inte riktigt visste vad Leif betyder. Hon frågade om det var ett vanligt namn. Vi sa att det mest är äldre män som heter Leif. Hon sa att hon var gravid och funderade på att döpa barnet till Leif. Vi sa att vi tyckte Leif var ett fint namn. Sen fick vi våra bilnycklar och just då, i det ögonblicket, bubblade lyckan nästan över. 17 dagar och en hel kontinent låg framför oss.
 





Den första halvtimmen var det mest "Håll vänster" "Håll vänster" "Håll vänster". Men det dröjde inte länge förrän det kändes som vi aldrig gjort annat än kört bil på vänster sida. Bara en gång var körde vi en liten, liten bit på fel sida. Eller rätt. Beroende på hur man ser det. Eller snarare på var i världen man befinner sig.
  





Här susade vi fram. Joråsåatteh....






Alla berättade för oss att det kryllade, KRYLLADE, av kängurur på vägarna. Under de första 150 milen var det mycket snack om man säger så. Men det ordnade upp sig sen.






In the outbacks var det vi och australiensiska rednecks som intog motellen.  






Och byns enda pub, eller rubbity-dub. Att prata med människorna där var ungefär som att prata med de här hemma. Hemma i Kina alltså. A stubby mate? So, you left Steak and Kidney eh..? You're here Pat Malone?
En Pig's ear till den som kan översätta. Jag nickade och log mest.






Vi såg träd växa i vattnet och funderade på hur det kunde komma sig. Fint var det i alla fall.






Koalavarningarna var mer än bara snack.






Det sägs att de sover 19 av dygnets 24 timmar. Vi lyckades stifta bekantskap med en som var vaken, även om det var knappt.  






Jag tyckte jag lyckades fånga Australiens landsbygd mycket bra med den här bilden. Men blev sen betänksam. Är vindsnurran kanske mer en symbol för amerikanska landsbygden? Den kändes både exotisk och bekant på nåt sätt i alla fall.






Kolla papegojan! Efter några dagar kunde vi äntligen byta ut det slitna uttrycket "Kolla kakaduan".









För ett otränat öga kan det här se ut som ett lyxigt spa, men icke. Det var den kommunala poolen på stranden i Lorne. De vet hur man använder skattepengarna på bästa sätt, the Aussies.






Somliga anstränger sig väldigt hårt för att posera snyggt.






För andra kommer det mer naturligt.






Vi susade ner mot havet igen.






Och funderade på var alla människor höll hus. En strand nästan för oss själva? En vandringsled utan trängsel? Mil efter mil utan bilar?






I Sydney regnade det. Fyra dagar av fem. Duvorna tyckte det var mycket besvärande.






Det tyckte inte surfarna. Måsarna försökte verka oberörda men jag vet inte jag.






Fjärde dagen tröttnade vi på regnet och gick på bio. Det är svårt att med ord beskriva hur nöjd Martin var över det faktum att man fick ta med sig öl. In i biosalongen! Det är synd om svenskarna, tänkte jag.






På femte dagen sken solen.






Det väntades på den perfekta vågen.






 Och på glass.






På kvällen glittrade stan som på ett retucherat vykort och vi sa tack och hej. Trevligt att lära känna dig.

Jaha. Då var vi här. På andra sidan jorden. När man var liten hade man svårt att fatta hur man kunde gå upponer, att man liksom inte föll upp i himlen här i Australien. Jag har hört att vattnet virvlar sig åt motsatt håll i handfaten här, och det är sant på samma sätt som det är sant att man går upponer. Vattnet virvlar åt moptsatt håll, men eftersom du de facto från ett Sverigeperspektiv står upponer, ser du inte det. Matrix ungefär.

Kort resedagbok so far:

Fredag: Trött. Flyg. Vänstertrafik. Akta! Kolla! Havet. Surfing. Räkor. Motell.

Lördag: Morgonpromenad. Kaffe. Fiskare. Kullar. Berg! Höga berg!! Känguru. Långsamt. Pub. Locals.

Söndag: Frihet. Himmel. Ödemark. Motorväg. Outbacks. No fuel behind this point. Lunch. Pool. Grilla.

Måndag: Packa. Skynda! Stall. “Smallie”. Pirr. Skritt. Trav. Man from snowy river. Galopp!! Natur. Utsikt. Eukalyptusdoft. Himmel. Papegojor. Muskelvärk. Vingård. Vilse.. Framme! Ett loft på kvarnen. Middag. Kakaduor. Stjärnklart.

Tisdag: Vilse (igen). Trafikljus. Great Ocean Road. Frihet. Sol. Surf. Dude! Burgare. Vågor. Bada. Sol. Stark sol. Aj! Portvin. Skymning. Hav! Strand! Haj! Solnedgång..

We´ll be back!

Vi tittade på Antikrundan igår. De var i Nässjö. Alternativa TV-program var kinesisk såpa, 4:e reprisen av Masterchef Kids (alltså, 8-åringar som snor ihop en perfekt crème brulée, det är konstigt) eller 6:e reprisen av Dancing with the Stars. Vi gjorde ett försök att titta på Tinker Tailor Soldier Spy också men orkade inte fortsätta när den engelska undertexten på 12-kronors-DVD:n visade sig vara grekisk. Så det fick alltså bli Antikrundan. Alternativen på svensk TV behöver jag inte upplysa er om. 

Tittar ni på Antikrundan? Utan att egentligen veta tror jag att jag kunde skippat ursäkterna, har det inte blivit lite inne att kolla på Antikrundan? Även bland folk under 65? Sådär så att folk till och med gärna talar om hur mycket dom äääälskar Antikrundan, ääälskar att se folk försöka se oberörda ut när värdet på föremålen ska avslöjas. Som med Allsång på Skansen. För 20 år sen var det det töntigaste programmet som visades på svensk TV. Jag minns när jag var på semester i Stockholm med mamma och moster Ulla. Jag var 13 år och de fick för sig att vi skulle gå till Skansen och kolla på Allsång. Aldrig har jag varit så rädd för att synas i något sammanhang som då. Många år senare ser jag en dokumentär om ett gäng tonåringar som köar i ett dygn utanför Skansen för att få de bästa platserna och pratar om Anders Lundin som om han vore Gud. Jag förutpår samma utveckling för Antikrundan. Nästa säsong är det tonåringarna som köar i timmar med mormors gamla servis och svimmar när Knut Knutssons närmar sig. Visste ni förresten att han tidigare hette Lennart? Det vet jag för han och mamma gick i samma klass när de var små.

Hur som helst så går faktiskt Antikrundan även på kinesisk TV. Upplägget skiljer sig dock något från den svenska versionen. I kinesiska Antikrundan bedömer experterna om föremålen är äkta eller inte, so far so good. Skillnaden är att om grejerna visar sig vara oäkta, då krossar de dem. Inför ögonen på gråtande (f.d.) ägare som tagit med sig farfars fars vas för ett expertutlåtande.

Tänk er Knut Knutsson säga "Tyvää, dä hä skåpet ha din måfas fafa själv snickrat ihop. De finns inget vääde i de" och sen sparka sönder det. Inför ögonen på en förtvivlad pensionär fån Nässjö. 

 

...är det ingen som tittar snett på dig om du tar dig en tupplur i någon av utställningssängarna.


... fattar kineserna ätpinnarna och lägger omsorgsfullt en klick lingonsylt på varje köttbulle. Sen funderar de på hur de ska få i sig potatismoset.


... är utbudet med några undantag detsamma som i Sverige.


En Billy, ett paket pepparkakor och en liter Absolut?

... är det gratis kaffe för familymedlemmar i restaurangen varje tisdag och torsdag vilket också gjort det till hetaste blinddate-stället för singlar i övre medelåldern. Gruppen har växt sig så stor att det, av döma av informationstavlorna i restaurangen, till slut blivit ett problem för ikea.  

“Frequent fights and arguments do serious harm to the image both of Shanghai residents and Ikea. Bringing in outside food and tea violates the cafeteria’s regulations…If you are a member of this group, we feel we have warned you, do not use the resources of Ikea to organize events of this kind.”

Verkar gå vilt till på dating-fronten i Shanghai.