Meanwhile in Shanghai

Jag visste inte om jag skulle bli glad eller ledsen när jag insåg att det är enkelt att vara miljövän i Kina. Enklare än att åka till Ica Maxis parkering och slänga glas i en behållare och metall i en annan. Enklare än att ha olika sophinkar under diskbänken. För tvärtemot vad jag först trodde existerar sopsortering här. Skillnaden är att någon annan sorterar åt dig.





 

Det började med ett tips om en fiskmarknad i Shanghais utkant. Billig hummer ryktades det om, levande dessutom. Den skulle kunna få bo i vårt badkar tills lämplig middag nalkades.

Vi begav oss till Caoyang Road med tunnelbanan. Planen var att först äta lunch och sedan köpa hummer. Det blev, så att säga, inget av det. I tunnelbaneutgången möttes vi av en fuktig hetta, en starkt lysande sol och en stank som måste varit urmodern till alla äckliga lukter. 

Vi misstänkte ganska fort att stanken kanske kom sig av det faktum att denna stadsdel bestod av sopor, människor som vaktade sopor, barn som lekte i sopor, gubbar på moped som köpte sopor och små restauranger som producerade sopor.

Till och med lokalbefolkningen såg lidande ut.



Vi höll andan och räknade till 100 samtidigt som vi skyndade nedför gatan i riktning centrala Shanghai.

Vi räknade till 1655, sen tog vi en taxi hem till trygga Shimen Road och åt. Hummer blev det ingen heller. 

Vad vi fick med oss var istället ytterligare ett minne att lägga till den märkliga palett av intryck som tillsammans utgör Shanghai. 



Men det var förbaskat synd på den där hummern.

Det är 35 grader varmt. Solen steker. Man har just passerat Shanghais mest trafikerade korsning och vill bara skrika MEN FÖR H-VETE SLUTA TUTA! 

 Vi är alla olika.

Trots utbudet av bra restauranger i Shanghai så måste man erkänna - det kan aldrig konkurrera med att laga mat med svenska råvaror. Jag blir som halvt skakig och lite svettig bara jag tänker på havskräftor, kantareller, rödbetor och smultron. 

Vår svenska matsommar i bilder såg ut så här:

Råvaror 



Kantareller som växte på vår tomt



Smultron från småstigarna



Egna tomater. Varför äter man inte tomaterna gröna egentligen? De luktar åtminstone bättre då.



Ostron i Hälleviksstrand



Färsk småhuggorm.



För detta ko från nästgårds (vila i frid broder).



Så här såg han ut i sina glansdagar.



Rödbetor som inte kunde bestämma sig.


...och här är resultatet:















Men kom ihåg:


Det går lika bra med selleri!

Det är dåligt med fiskätandet här i Shanghai. Och det lär så förbli.

Har i Kina borjar barnen nu studera engelska fran 7 ars alder. Det har dock inte alltid varit sa, och det finns manga platser man kan se skyltar pa "engelska" vars innebord ar nagot oklar. Nog om detta.

Det finns hos kineserna en fascinerande fascination (!?) for allt som ar vasterlandskt. Man vill garna dricka kaffe fast man tycker battre om te. Man vill garna sitta pa uteserveringar fast man egentligen skyr solen likt en vampyr. INGENSTANS tar den vasterlandska stravan sig ett sa fantastisk uttryck som i tryck pa T-shirts. Kort bakgrund: 1. Nagon vet att man ska ha engelsk text med stora bokstaver pa sin T-shirt for att vara haftig. 2. En valdigt liten andel av kineserna kan lasa bokstaver och annu farre kan engelska. 3. Kinesiska businessmen, kladkedjor och designers borjar gora egna motiv for T-shirts. 4. De kan inte heller engelska.

Har foljer ett urval av motiv vi eller var nara bekantskapskrets stott pa pa sistone:

"NYC is very MUCH fashion"   
Pa ung fashionista.

"Little beautiful happy-funny cat says hello. Hello!"
Pa cool kille i 35-ars aldern.

"I'm a OK lover"
Ung tjej hade pa sig den till jobbet pa en stor svensk mobelkedja.

"ASSHOLE"
Pa ryggen pa ovan namnda tjejs blyga och tystlatna lilla kollega.


*********

Det finns aven andra som kan det dar med engelska:

 

Well folks, det var alles.

..och så var det måndag igen. Den ena dagen är även här den andra lik.

Rutiner. 
Måsten.
Brådska.
Vardagsbekymmer. 

Vardagen är nog någon slags universiell konstant. Den tar sig bara olika former på olika platser.

Det här var vår hysteriska måndag:


Tidig morgon innebär morgonpromenad. Hjärnan och kroppen skriker "-Nej, neeeej!". Men man måste röra pa sig. Tung start.


Lena pa vanliga rundan. Svetten lackar och Lena baddar fint med en chique tuss.



Efter detta: Jobb bestående av bland annat av ett kundmöte i Shanghai. Mötet gick ganska snabbt och bra. Hemma igen efter lunchtid. 

Två telefonmöten hemma. Diverse mer eller mindre viktiga mail skickas hit och dit. Jag sitter i vårt halvt möblerade gästrum och låtsas att det är ett hemmakontor. Det har ett skrivbord vid fönstret och är ganska ljust. Man känner sig fylld med energi på sitt hemmakontor.

Mitt arbete är oftast ganska tyst när jag jobbar hemma. Man läser, skriver, funderar och ringer några samtal. Det känns lite futtigt ibland. Eftersom Lena sitter i rummet bredvid är det viktigt att man verkar intelligent och lite upptagen, så emellanåt klämmer jag i med ett litet "-Hmm" eller ett "-Aj, aj, aj" varvat med några "-Det var som..."

Det fina med hemmakontor är att jag när som helst kan gå ut i köket och ta en espresso. Det gör jag ofta. Då kan man trumma lite otåligt med fingrarna mot diskbänken medans kaffet sakta rinner ner i koppen och mumla "-Kom igen, jag har inte all tid i världen".  Om Lena ropar kan jag till exempel säga "-Vänta lite gumman, jag ska bara.."

Idag beslutade jag mig för att jag jobbat färdigt vid halv sex. Ännu en arbetsdag har passerat.

Knappt hade arbetsdagen slutat förrän det var dags att äta kvällsmat.

Jag tittade i kylskåpet och fann en flaska fisksås, några limefrukter, blåbärsyoghurt och en öl. Typiskt. Det körde ihop sig kan man säga. En viss stress uppstod. Vi fick snällt ge oss av och äta någon annanstans.


Barossa hade varken sötlev, herrgårdsost eller Oboj. Man kunde ta på besvikelsen. Jag fick något glansigt i ögonen och ville gå hem.



Lena insisterade på att vi måste äta. "-Vi behöver näringen" sa hon och tog en oliv.



Det började snart skymma och vi behövde gå hem. 



Vi drog från Barossa. Det var sent. Imorgon är en ny dag. Klockan ska ställas. Imorgon är det måndag igen.

Så fortsatte vi vår resa. Ur de småländska skogarna, över västgötaslätten, mot kusten. 
Vi undrade lite över var alla bilar och människor höll hus men övergav tankarna på eventuell kärnkraftolycka och njöt istället av stillheten. 





I Borås blev det ett kärt återseende med Amanda, 1 år, som mötte oss med öppna armar. Att det för henne gått ett halvt liv sedan vi senast sågs verkade inte bekymra henne. I Trollhättan, eller Trällhåttan som en Indier en gång glatt berättade för oss att han bott i, var det dags för bilbyte.

Från den, okej kanske lite överdimensionerade men ändå näst intill fullastade hyrbilen till... 





...den här röda pärlan som moster Ulla snällt lånade ut. Hur vi fick in all vår packning plus en syster med väskor i den är fortfarande ett mysterium. 





Till slut nådde vi fram till stugan som verkade glad att se oss igen.





Just när jag funnit mig till ro med ett glas vin på altanen kom Martin springande med andan i halsen och uppspärrade ögon. Vad är det som har hänt? undrade jag.

- Flås, flås.....kant, kanta... flås, flås... kantareller! skrek han.

Och det var sant. De stod där på andra sidan vägen. Vi hade fram till just detta ögonblick trott att det var en myt att kantareller växer i svenska skogar.
 




Martin började genast skörda...





...medan jag sprang och hämtade den största korg jag kunde hitta. Den fylldes inte riktigt till bredden, men något sa mig att det här bara var början på vårt nya liv som svampplockare.

   

Vi möttes av stora svarta rubriker när vi återvände till Kina.

"Super typhoon Muifa to hit Shanghai this weekend".

"Disaster alert as typhoon heads for Shanghai". 

Flyg ställdes in, festivaler blåstes av. I hissar och trappuppgångar sattes lappar upp, med uppmaningar om att hålla sig inne, plocka bort lösa föremål från balkonger och stänga av el, gas och vatten. 

Vi följde utvecklingen med någon slags skräckblandad förtjusning. Borde vi kanske bunkra mat?  

På lördagskvällen hade Muifa ännu inte hittat sin väg till Shanghai och vi fullföljde våra planer på middag på stan. På vägen till restaurangen menade Martin att himmeln såg konstig ut. "Det syns att det är något på gång" sa han med övertygelse i rösten.








Själv hävdade jag att det bara var den ovanliga synen med lätta moln på en annars blå himmel som förvirrade.

Under kvällen var det ovanligt mycket vädersnack, även för att vara i ett svenskt sällskap. Mobiler med sattelitbilder över tyfonens väg mot Kinas kust skickades runt. Trots rapportering i media om hur svår tyfonens väg var att förutse var alla plötsligt experter. Ingen tvekan om att den var på väg hit. Det kunde ju vem som helst se. 

 Kvällen avrundades tidigt med kommentarer såsom "Nähä, ser ut som det börjar blåsa upp ordentligt" och "beger man sig inte nu vet man aldrig när man kommer hem". Själva promenerade vi hem i ett lätt duggregn och måttliga vindar. Som en svensk sommarkväll ungefär, fast 15 grader varmare.

 På natten vaknade vi och låg en stund och lyssnade på ljudet av regn som öste ner och vinande vindar. Ända tills jag gick upp och stängde av AC:n, då blev det plötsligt tyst och vi somnade om. 

Dagen efter gick vi till Avocado-tanten och handlade. Jag frågade efter parmesan. Hon skar upp en bit och såg direkt sin chans till merförsäljning; "Luccola? "Luccola"?  Nej, vi skulle inte ha någon ruccola idag.

Allt var som vanligt igen.

En vacker Julidag anlände vi till Sverige. Man färdas 900 mil men kommer fram till en annan planet. En planet med syre i atmosfären, skogar, ängar och sjöar. Aldrig förr har Sverige känts så främmande och samtidigt så hemma.

Vi vaknade med solen dagen efter och tog en lång promenad utan att säga någonting. Tystnad. En surrande fluga. Ljudet av en bil på en grusväg långt borta. Ännu en. Flera bilar som ryter. Det är rallytävling och vägarna till och från stugan är avstängda. Om 9 timmar kommer 30 festgäster. Det hela kändes mycket festligt.

                                                                       

Efter att Lena mutat tävlingsledningen kom gästerna i karavan. Alla kunde gå vid den tiden.



Det började med en drink och mingel eller ölburk och förvirring som de säger i Vaggeryd.



Det fortsatte sedan med lite 5 kamp. Delar av den deltagande styrkan tyckte att det var ganska viktigt att vinna. I just fallet nedan hjälpte inte det.



Efter det blev det mat och kvällsmys.



Vänner med musiköra och talang rockade loss i den ljumna sommarnatten. Det var mycket uppskattat och underhållande.



Till och med de tondöva njöt av musiken. Om man tittar riktigt noga till vänster i bild så ser man att det kräver full koncentration att le och klampa takten samtidigt.



Passande nog gjorde de utan rytmkänsla samtidigt entré på dansgolvet, för kvällen förlagt på ett av långborden. Heja syster!



Efter musiken bjöd andra på cirkuskonster. Avancerade saltomortaler, kullerbyttor och hjulning stod på programmet. Det gick ganska bra det också till en början.

Det hela var en mycket trevlig kväll. Tack allihopa, den lever vi på ett tag nu. Repris nästa år utlovas.

Kom då ihåg att ta med:

Sängkläder
Korv
Hammare
Spik
Gips

Tills dess: Sverige är fantastiskt!



 

Sparven har landat i boet, raven har raskat over isen och vi ar, efter nagra veckors semester i Sverige, tillbaka i Shanghai. Nu ar bloggtorkan over, nu blir det aka av.

De narmaste dagarna har vi tankt dela med oss om en redan omtalad grillfest, lata sommardagar vid havet och dramatiken nar vi atervande till Shanghai.

Nagon som inte vill vara med pa bild? Tankte val det! Da kor vi.

Stay tuned!