Meanwhile in Shanghai

Många hävdar att kinesiska är världens svåraste språk att lära sig. Må så vara men det är rätt kul. I vår klass är vi bara tre studenter, eller sān xuésheng som vi säger på kinesiska. Det är jag, Martin och Sue. Dom andra har droppat av allt eftersom.

Sue är åklagare från USA, eller förlåt Sydkorea. Hon har bott i USA, närmare bestämt Boston, eller Bō shì dùn som vi säger på kinesiska, i så många år att hon blivit helt amerikaniserad och man glömmer lätt hennes ursprung. Ambitiös är i alla fall hennes mellannamn. Redan andra lektionen frågade hon vår lärare, eller lăoshì som vi säger på kinesiska, om vi kan “speed up the process”. Efter tredje lektionen föreslog hon att vi skulle klämma in extra lektioner på fredagkvällarna. Vi har sedan länge övergivit de halvskruttiga skollokalerna i norra delarna av stan och håller numera till på Sues byrå vilket innebär att hon kan gå till konferensrummet och plugga kinesiska mellan kl 19-21 för att sedan återgå till sitt arbete utan att spilla onödig tid på transporter. Inte oss emot, vi får 15 minuter istället for 45 till skolan, luftkonditionerade lokaler, sköna stolar, kaffe och kakor.





Här, på 31:a våningen, dricks det gratiskaffe och pluggas kinesiska

Vår lärare Linda är en blandning mellan en fnittrig fjortis och bestämd fröken. Hon fnissar hysteriskt åt Martins alla skämt och lustigheter men drar sig inte för att säga ifrån på skarpen. Senast spände hon ögonen i Martin och sa “Mading”, hon kallar honom så, troligtvis för att det finns tecken för Ma och Ding på kinesiska, “I have to say this…” konstpaus ”…you MUST  do your homework!”. Sue, som är bra på det mesta utom uttalet av ord som börjar på c, fick samma lekton höra “I can’t understand how you can forget this EVERY time!!”

Linda heter ju så klart inte Linda egentligen utan har som de flesta andra kineser tagit sig ett västerländskt namn. En lektion när vi höll på att lära oss nya tecken fick Mading syn på ett tecken han tyckte såg väldigt roligt ut och utbrast ”This character looks like chicken feet!” varpå Linda svarar “That’s actually a part of my Chinese name”. Oj då.

Apropå tecken så tycker jag ändå att vi gör vissa framsteg. Dagens läxa:

安妮有一支笔，大卫有三个本子。他们没有词典, 山本有两本词典。我有一张地图。安妮也有一张地图。这不是我的地图，是安妮的地图。

För er som undrar så skildrar texten kinesernas syn på ägandeskap. 山 , det vill säga tecknet för Shan är i  texten ovan en del av ett namn men betyder också något annat. Gissa vad... Lăoshì Linda tyckte vi var värdelösa elever som inte kunde lista ut det.