Meanwhile in Shanghai

Var på hälsokontroll i måndags. Effektiviteten på kinesiska sjukhus får fem solar. När det gäller precision och empati råder dock solförmörkelse.

På sjukhuset började det hela med en snabb blodtrycksmätning. In med armen i ett hål där det blåstes upp en kudde, så var det klart. Sjuksköterskan satt i andra änden av rummet och fick resultatet direkt på datorskärmen. Vikt och längd gick lika snabbt. Bara att kliva upp på en platta och vänta på ett pip, klart! Jag glömde för en stund att jag var i detta land där det mesta tar dubbelt så lång tid och är tio gånger krångligare än i Sverige. Blev dock snabbt påmind om var jag befann mig när jag frågade om jag skulle ta av mig skorna innan mätning och vägning. Det behövdes inte. Att jag hade klackar och därmed blev 4 cm längre än vanligt var det ingen annan än jag som reflekterade över.

I nästa rum var det blodprovstagning enligt löpande band-principen. Bara att rätta sig i ledet, sträcka fram armen och vänta på att bli stucken. Öron- näsa- halssjuksköterskan vid nästa station var lika effektiv men jag har svårt att se vilka slutsatser hon kunde dra efter undersökningen. Hon vred snabbt på mitt huvud åt höger och vänster och tittade på mina öron, böjde sedan upp huvudet och slängde en blick i näsan, bad mig gapa och säga ”ahhhh” och avslutade med att hålla en tickande klocka först tätt mot örat, sedan en liten bit ifrån och säga Ok? Ok? Hela undersökningen tog knappt en halvminut.

På mindre än en halvtimme hann jag sedan gå igenom tandläkarundersökning, synundersökning, lungröntgen, EKG, ultraljudsundersökning av lever, njurar och galla samt två stationer till där jag inte riktigt vet vad som hände.

Återstår att se om jag är tillräckligt frisk för att få stanna i Kina mer än bara tillfälligt i fortsättningen.