Meanwhile in Shanghai

Utan kontakt med sport kan jag bli lite animalisk. Man gar pa instinkter. Luktar pa saker for att bestamma ursprung. Lagger huvudet mot asfalten for att bestamma om det ar mycket trafik. Biter i kablar. Jag saknar anknytningen till verkligheten. Kanslan nar sinnena tvingas till sitt max i avgorande situationer. Shanghai ar en sportfri zon. Har spelas ingen sport vard att namnas, har kan man inte se nagon sport pa TV, har ar det ingen som bryr sig sarskilt mycket.

I min stravan att bli en hel manniska igen har jag desperat forsokt muta rormokare, TV gubbar och IT foretag sa att jag kan fa se lite hockey pa TV. For en vecka sedan hande det.

"The service organisation to people extraordinary challenge, IT, TV, in grace, flexibility, social anticipation. The Saturday brings bigger safe hidden trouble. 

1. Please call on the problem.

2. If still any luck please go to your office .

Thanks corporation"

Som ni redan forstatt skull vi fa snabbare internet! Senare slog det mig. Jag gick in pa nhl.com och skaffade ett arskort pa vinst och forlust. Det funkade! Jag kunde se alla NHL matcher live. Alla!! Jag hade blivit manniska igen.

Jag satte mig i soffan och stirrade, ville inte blinka. Ogonen blev roda och torra. Absolut stilla. Jag blev torr i munnen. Sprang och hamtade ol. Satte mig framfor TVn igen. Gapade. Saliv rann ur mungipan, haret blev med tiden vilt och tovigt, jag behovde kott men hann inte steka det, fick bli att ata skiten ra, en halv entrecote fastnar i  mungipan, handerna upptagna med fjarrkontrollen, far ta bort kottet med foten, orkar inte ga och lagga mig maste fortsatta titta, bygger en koja bredvid soffan av lite ris, plastkassar och krukvaxter. Flyttar in. Borjar markera revir genom att kissa mot vaggen i hallen. Ylar vid varje tackling. Lena blir arg. Morrar at henne. Borjar idissla for att det ar praktiskt.   

Vad sa du nu da, Charles Darwin?