Meanwhile in Shanghai

Vi är inflyttade på 28:e våningen och vi gillart. Inte höjden i sig, vi hade gärna bott 20 våningar ner. Vi planerar att inom kort börja bearbeta vår höjdskräck så att vi, kanske, framåt våren vågar oss ut på balkongen. 







Själva flytten genomfördes med hjälp av tre starka kineser och två... ja, vilka var de egentligen, Stan och Gary?
Stan berättade i alla fall att Gary inte var the big boss. Han berättade också att hans mamma sagt att det inte är bra för hälsan att bo för högt upp i ett hus. Kroppen mår inte bra av att vara så långt från marken. Men för ett år eller två skulle det nog inte vara någon fara. Det är värre om man bor så i fyra eller kanske fem år, konstaterade han och fortsatte skriva obegripliga tecken på våra flyttlådor.

Vi har invigt gymmet i helgen också. Här är det färre kineser i dunjackor på motionscyklarna och fler fransmän i tighta träningskläder på löpbanden. På gott och ont.

Utsikten från nya lägenheten är förresten inte helt olik vår förra. Det känns bra. Något att hålla fast vid.
 



För tillfället fryser vi var vi än befinner oss. I skolan, på tunnelbanan, på kontoret, i taxin, i affären, på restaurangen. Det är en rå kyla som inte går att jämföra med något annat. Den kryper liksom in överallt. Men vi vet vad som väntar. Och då tänker vi svalka oss här.






Och kanske ta oss en GT mellan doppen.





Det blir nog bra det här.