Meanwhile in Shanghai

Vi tittade förvånat på varandra när tjejen på andra sidan Hertz-disken på Sydneys flygplats yppade dessa ord strax efter att vi tackat nej till erbjudandet om en extraförsäkring för sisådär 3000 kr. Innan någon av oss hunnit ta ställning till om hon var djupt filosofiskt lagd eller bara en ovanligt fräck säljare fortsatte hon:

"It's Swedish, isn't it?"

"???"

"The name life"

"Ahh, you mean Leif!"

"Yeah"

Vi sa att vi inte riktigt visste vad Leif betyder. Hon frågade om det var ett vanligt namn. Vi sa att det mest är äldre män som heter Leif. Hon sa att hon var gravid och funderade på att döpa barnet till Leif. Vi sa att vi tyckte Leif var ett fint namn. Sen fick vi våra bilnycklar och just då, i det ögonblicket, bubblade lyckan nästan över. 17 dagar och en hel kontinent låg framför oss.
 





Den första halvtimmen var det mest "Håll vänster" "Håll vänster" "Håll vänster". Men det dröjde inte länge förrän det kändes som vi aldrig gjort annat än kört bil på vänster sida. Bara en gång var körde vi en liten, liten bit på fel sida. Eller rätt. Beroende på hur man ser det. Eller snarare på var i världen man befinner sig.
  





Här susade vi fram. Joråsåatteh....






Alla berättade för oss att det kryllade, KRYLLADE, av kängurur på vägarna. Under de första 150 milen var det mycket snack om man säger så. Men det ordnade upp sig sen.






In the outbacks var det vi och australiensiska rednecks som intog motellen.  






Och byns enda pub, eller rubbity-dub. Att prata med människorna där var ungefär som att prata med de här hemma. Hemma i Kina alltså. A stubby mate? So, you left Steak and Kidney eh..? You're here Pat Malone?
En Pig's ear till den som kan översätta. Jag nickade och log mest.






Vi såg träd växa i vattnet och funderade på hur det kunde komma sig. Fint var det i alla fall.






Koalavarningarna var mer än bara snack.






Det sägs att de sover 19 av dygnets 24 timmar. Vi lyckades stifta bekantskap med en som var vaken, även om det var knappt.  






Jag tyckte jag lyckades fånga Australiens landsbygd mycket bra med den här bilden. Men blev sen betänksam. Är vindsnurran kanske mer en symbol för amerikanska landsbygden? Den kändes både exotisk och bekant på nåt sätt i alla fall.






Kolla papegojan! Efter några dagar kunde vi äntligen byta ut det slitna uttrycket "Kolla kakaduan".









För ett otränat öga kan det här se ut som ett lyxigt spa, men icke. Det var den kommunala poolen på stranden i Lorne. De vet hur man använder skattepengarna på bästa sätt, the Aussies.






Somliga anstränger sig väldigt hårt för att posera snyggt.






För andra kommer det mer naturligt.






Vi susade ner mot havet igen.






Och funderade på var alla människor höll hus. En strand nästan för oss själva? En vandringsled utan trängsel? Mil efter mil utan bilar?






I Sydney regnade det. Fyra dagar av fem. Duvorna tyckte det var mycket besvärande.






Det tyckte inte surfarna. Måsarna försökte verka oberörda men jag vet inte jag.






Fjärde dagen tröttnade vi på regnet och gick på bio. Det är svårt att med ord beskriva hur nöjd Martin var över det faktum att man fick ta med sig öl. In i biosalongen! Det är synd om svenskarna, tänkte jag.






På femte dagen sken solen.






Det väntades på den perfekta vågen.






 Och på glass.






På kvällen glittrade stan som på ett retucherat vykort och vi sa tack och hej. Trevligt att lära känna dig.