La vie en rose
En stund senare har vi snotackta alper under oss. I fjarran kan vi ana ett azurblatt hav.
I Antibes stannar vi till for natten. Vi satter oss pa rummets balkong medans det borjar skymma. Det ar fortfarande varmt ute. Pa ena sidan av oss ligger berg omringade av tata moln. Ute over havet ligger ett svagt ljus. Efter en stund borjar det duggregna och vi maste ga in. Vi tar pa oss vindjackor, lanar ett paraply och tar en promend ner mot stranden. Pa en liten servering med utsikt over den skymmande bukten bestaller vi in musslor och ol medan regnet trummar pa markiserna.
Man kan saga mycket om landskapet vi aker genom nar vi tar var roda lilla bil upp mot det hus vi hyrt, man kan ocksa vara helt tyst. Solen skiner och vi oppnar upp taket pa bilen en bit. Frihet. Vinden lyfter omedelbart tag i vart har. Nar vi borjar bege oss uppfor kullarna korsande genom byar ger var GPS oss snabba och ibland obegripliga kommandon som Lena vant tortydligar. Landskapet ar fullt av cypresser och olivtrad precis som vi hade fantiserat om nar vi satt i vart vardagsrum i Shanghai och planerade. Minnen fran geografibockernas bilder pa medelhavsmiljoer i mellanstadiet fladdrar forbi. Luften blir svalare nar vi narmar oss. Palmerna och stranderna i Antibes har bytts mot gulnade kastanjetrad och luften fylls av lukten av morgondagg och rosmarinen som vaxer vilt utmed vagen. I slutet pa en pa en enslig vag kommer vi till en port. ”Le Forquet” laser vi pa en emaljerad skylt samtidigt som vi hor en vanlig rost saga ”you have now reached your final destination”.
Tillsammans med en nyanland Karin gor vi oss hemmastadda samtidigt som ett askovader mullrande passerar. Det ar kallt pa stengolven i huset nar vi tassar runt som for att inte stora.
Vi lamnar huset pa kvallen och gar den korta promenaden mot de upplysta husfasaderna i Cabris. Det ligger kvallsdagg pa grasmattorna vi passerar. Den lilla byn ar tyst och stilla bortsett fran ett torg dar manniskor samlats for att ata och tala om dagen som varit. Vi gor dem sallskap.
Sa kommer da vara gaster. Det blir en frenetisk aktivitet innan detta harliga gang anlander, vin ska kopas, kott ska skivas, nagra nypor farska krydor ska hamtas ute i tradgarden. Som tagna ur en spionthriller glider snart tva morka herrgardsvagnar in pa uppfarten och senare annu en. Familjen ar samlad! Det ar fest!
Anekdoter om felkorningar och knasiga GPSer blandas med ljudet av skratt och skrammel fran koket. Snart serveras grillad andouillekorv och kotletter ute pa terassen, Resdamm har under tiden skoljts av och alla samlas runt bordet. Nedanfor oss mot horisonten ser vi ljusen fran ett sensommarens Nice.
Äntligen!!!
Här sitter jag nu med tårarna rinnande...
Kanske en mistralvind är orsaken här med... vad det nu är för något...
Tack för bilderna era snygga jävlar ;-)
Åh, klumpen i halsen växer när jag läser om er fantastiska dag! Martin, du är en stjärna på att skriva och beskriva! Kan du skriva mina memoarer??
Grattis igen till er båda, vackrare par får man leta efter!
Åhh, vilken beskrivning! Det är så vi minns allt, maten, sällskapet, bilarna, GPS, utsikten, bröllopet ja allt! Ni var underbara och vi hade så fina dagar!! Tack alla som var med och bidrog till detta underbara, och alldeles speciellt TACK till Lena och Martin som såg till att vi fick vara med om detta! Jag säger som Calle, ni är som skapta för varandra!
Vad ska man säga...precis så bra var det.
Släng dig i väggen Bindefeldt. Det är såhär man skapar äkta feststämning som varar en hel vecka, och det är såhär man beskriver det.
Tack igen.
Sitter här och återupplever allt en gång till!!
Vilka härliga dagar!! Håller f.ö. med alla ovan om precis allting!! Som sagt, det ska till mycket för att slå detta!
